Dekadent mamma och fru

I stället för att fira skolavslutning med mina barn satt jag på Ålandsfärjan med dessa tre långhåriga herrar. I stället för att fira bröllopsdag med min man satt jag i en turnébil och lyssnade på Black Sabbath. Det kändes som om jag var på rymmen.

Vi hade en spelning med en testorsteronförstärkt uppsättning Ulvens Döttrar på Folkets hus i Stockholm. "Kom systrar, kom!" sjöng vi och spelade så taket nästan lyfte. Det gick perfekt trots att klockan bara var nio på morgonen. Det var en stor kongress, tusentals människor. Vi fick fantastisk respons trots den arla timmen.

När jag kom hem till familjen på kvällen möttes jag av tända stearinljus, ängsblommor och champagne. Byggarn hade lagat kycklinggryta och jag fick havtornspannacotta till efterrätt. Sedan åt vi räkor framför tv:n och drack mer champagne. Nitton år har vi varit gifta.

I fjol firade vi bröllopsdag så här.
Och året före så här.

Undrar vad vi ska hitta på nästa år. Om vi fortfarande är ett par då. En sak har jag lärt mig om kärleken. Och livet. Man ska inte vara så tvärsäker.

Bouzouki, syster, bouzouki

Vilket groove vi fick till under övningen idag! Tyvärr kan mina systrar och jag inte ta hela äran åt oss. Ulvens Döttrar har nämligen extrainkallat ett par musiker inför en spelning vi har i Stockholm den åttonde juni. Vi vill få till det där extra fylliga soundet vi har på skivan.

Musiker R spelade diverse exotiska stränginstrument, bland annat bouzouki som har en speciell klang.

- Bra! sa syster J. Här passar suzuki jättebra!
- Suzuki?!
- Bazooka...?


Musiker M spelade diverse slagverk, bland annat udu, en typ av trumma som låter som kluckande vatten.

- Bra! sa syster J. Här passar ouzu jättebra!
- Ouzu?!

Och tänk, med extramusiker med oss i lokalen höll Ulvens Döttrar sams hela övningen! (Hur vi skötte oss utanför rummet är en annan historia.)

Att bli vän med sin röst

Flera månader har gått sedan jag dag och natt satt och lyssnade igenom ljudfil efter ljudfil under mixningen av Ulvens Döttrars CD. Jag fick nog. När skivan väl var tryckt släppte jag taget helt. Ville inte lyssna. Tålde inte min röst. Ville knappt se "produkten".

Pliktskyldigast distribuerade jag skivorna, distanserad, nästan kall. Recensionerna var genomgående positiva, till och med i Hufvudstadsbladet. Skivorna sålde slut, vi fyllde på, de sålde slut igen. Folk beställde skivan, lovordade den. Men jag kunde inte ta till mig deras ord, för jag hade stängt av systemet. Visste knappt vilken musik de pratade om, vilken grupp.

Idag ringde syster E och berättade i förbifarten att Sveriges Radios skivarkiv beställt två skivor. Och förresten hade regissören till teateruppsättningen av Fröken Julie ringt och bett om lov att använda delar av Ulvens Döttrars musik i teatern. Och förresten hade hon, syster E, lyssnat på vår skiva i bilen och "det lät inte så illa".

På kvällen satte jag med stor tvekan in En klunk av det blå i CD-spelaren. Redan vid de första tonerna reste sig håren på armarna. Vid refrängen "Kom systrar kom" sög det till i hjärtat och vid "Jag är ditt hav" kom tårarna.

Ulvens Döttrar i fjärran land

Vi trodde det var ett skämt, erbjudandet vi fick om en spelning i maj - i Japan. Men det var allvar. Tyvärr måste vi tacka nej eftersom syster E:s baby nätt och jämt blivit född då.

Och vill vi spela i Frankrike i höst? Visserligen kommer vi att befinna oss där då, men vill vi kombinera jobb och semester? Vi har inte riktigt bestämt oss. Men visst känns det kul att bli tillfrågad.

Måndans

En blyg och rödkindad kvinna kom fram till oss på bokmässan idag och berättade att hon och hennes vänner hade dansat nakna i månskenet till vår musik! Innan hon gick sa hon: "Jag blir darrig i benen av att se er!" Vi blev förstås glada, men lite generade. Och kunde inte låta bli att undra... Måndans? I november?!

Lite ljusterapi

Om skivan blev bra skulle jag...

Tatuerare: Mark Cosgrove

Skivsläppskonsert i Alandica

Minuterna innan vi ska ut på scen står vi i logen och intervjuas av Åland 24. Plötsligt blir allt svart. Strömmen försvinner från hela Åland. Vi blir inte förvånade. Hela vårt soundcheck var som plockat ur en film om övernaturliga krafter. Ljudet av en undervattensvärld fyllde rummet, bubblor, fiskar som simmar, men också märkliga knäppljud och cykeltutor.

Det kom ungefär dubbelt mer folk än vi väntat oss. De slog sig till ro i mörkret i foajén bland tända ljus och njöt av ett glas mousserande vin. Nästan dubbelt fler människor än salen hade tillåtelse att rymma kom. Flera fick vända i dörren. Konserten kunde som vanligt ha gått bättre, men responsen blev ändå överväldigande. Vi sålde alla skivor vi hade med oss (nittio stycken) och signerade så pennorna glödde.

Nu kan vi pusta ut ett tag. Det är två veckor till nästa spelning.

En oas i kulturkaoset

Så befriande det kan vara att få sjunga helt akustiskt så här i en stor hall efter att ha haft ett par gigs med "crappy sound" som vår finske CD-tekniker så skoningslöst uttryckte sig efter spelningen i Café Panorama. Vi är så bortskämda med perfekt teknik efter de senaste årens spelningar att vi nästan glömt bort hur det kan vara att sjunga med burkljud.

Själv var jag alldeles hög där i Kulturhushallen. Hög efter att för första gången ha träffat två helt underbara bloggvänner som rest från Borlänge respektive Göteborg och sammanstrålat i Stockholm. När jag först skymtade dem, Matti och Sofia, från scenen slog hjärtat ett extra slag.

Och sedan, mitt i det där mellan-spelningarna-kaoset, fanns en oas med två människor som liksom spred ett lugn och en värme. Så skönt. Jag bara önskar att det funnits en möjlighet till avskildhet och lite vin. Hoppas det kommer fler tillfällen.

"De var riktiga människor", sa M, vår roadie, uppskattande om dessa båda. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

Dimman håller andan

Första stenen gömmer jag i jorden

och tar en klunk av det blå...

Under isen andas havet.....

Se vart jag vill så möter ögat den blåa ringen
Ringen den blåa...

Jag tycker om att glo en ko i ögonen...

Faller man så kan man ramla...

Nagelmärket i himlens blå oändlighet...
.........

Någon gråter bak murar och valv...

Din kropp är en stor saga

att klä på sig och drunkna i...

Mångfalt starkare än jag... O, du min syster, guldbrud!
........
Pan är på väg

Pan är på väg

.............

Pan är på väg

En klunk av det blå

I morgon bitti lördag far Ulvens Döttrar till Stockholm på en spelning. Byggarn är roadie. Helgen därpå far vi till Stockholm igen på fler spelningar! Då är syster E:s livsbiker roddare. Med lite tur kommer vår nya skiva "En klunk av det blå" ut då.

Det jag ser mest fram emot med den spelningen är ändå att få träffa två vänner som jag aldrig sett IRL förut. Matti och Sofia, två pärlor i min bloggvärld. Och jag, en folkskygg en, som plötsligt vågar. Jag tror det började med en flaskpost i webbvågorna. En flaskpost som Matti fiskade upp.

Kulturhuset, Stockholm, 2009-10-23
Café Panorama, våning 5, 19.30 - 20.15
Medeltidsmuseet, våning K1, 21.30-22.00 (Samtidigt spelar Wimme Saari i Panoramacaféet. Missa inte honom, han är hisnande bra!)

Fotografering på naturens villkor

Det blåste konstant från fel håll och solljuset var skarpt och bländande. Ögonen rann och vi grinade illa. Därför bestämde vi oss för att blunda. Vi blundade och njöt. Solen värmde och det doftade hav. Vi överlämnade ansvaret helt åt fotografen Rob Watkins som gjorde det bästa som gick att göra under de förhållanden som rådde. (Bloggbilderna är tagna av Martin Cromwell-Morgan.)

Syster J, vars brygga vi stod på under plåtningen.

Syster E, vars man jag lånade som bloggfotograf.

Ulvens Döttrar försöker samarbeta med naturen. Är man tvungen att göra en utomhusfotografering klockan två en blåsig eftermiddag, så får man göra det på naturens villkor.

Rob levde farligt. Man blir yr av solglitter i vågorna. Vi kom överens om att ifall han druttade i spat skulle han i fallet hiva kameran till oss.

Fallos

Foto: lånat av Manotanten

En av sägnerna kring didgeridoon handlar om en jätte. Han satt fången i en stor grop. För att signalera efter hjälp blåste han - i sitt kön. En dov ton uppstod. En ton som vibrerade och fortplantade sig genom marken.

I mytens, och jättens, hemland Australien tycker vissa inte att det är lämpligt att kvinnor trakterar detta instrument.

Men det struntar syster E i.

Skjuta från höften

- Ok, vad ska vi tänka på? Hur ska vi lägga rösten? Vilken klang vill du ha? Hur ska vi frasera? Vilka stavelser ska vi använda? Vilken tonart? Ska vi oktavera? Sätta stämmor? Kvinter? Borduner? Vilken taktart?
- Tänk inte så mycket. Sjung bara. Igen och igen. Ni märker själva.

Och vi sjöng. Igen och igen. Och visst märkte vi. Första varvet var vi tre spretiga flickröster som med konstruerad gällhet försökte spela jojkare. Det lät väldigt konstgjort och onaturligt. Så småningom glömde vi oss själva och sögs in i rytmerna och musiken. Då lade sig rösterna tillrätta och bara gungade med. Häftigt!

Hur "rätt" vi sjöng är kanske svårt att avgöra. Några turister som besökte kyrkan under övningen tyckte vi lät som indianer...

När jag kom hem mumlade tonårspojken:
- Vad är nästa steg? Mongolisk strupsång?

Same. But different.

Foto: Andreas Fliflet

Vi måste lära oss jojka, mina systrar och jag. Till på fredag. Vår musikervän Andreas Fliflet i Norge vill ha våra röster på en jojklåt han skrivit. Han är fullt medveten om att vi aldrig jojkat förr, men tror att vi kan lära oss. Vi är synnerligen skeptiska, men kan inte motstå frestelsen. Tänk vilka utmaningar man ställs inför i livet!

Over and out

Sista dagen i Studio Tvärgränd. Idag har vi bara lyssnat igenom alla låtar och gjort justeringar och pålägg. Det är nästan lika tungt som att banda. Man blir lätt överkritisk och tycker att "someone's flat/sharp" hela tiden. Och ibland blir man alldeles stolt! Teknikern kommer att jobba med materialet i en månad innan han presenterar det för oss.

Husfolket (våra föräldrar) kom hem till studion efter en veckas stugliv. Lill Lindfors kom förbi och åt korv med potatissallad med oss. "Ni måste dricka mer vatten!" sa hon. "Ni ser helt slut ut!" (Vi har druckit kaffe och vitt vin hela veckan...) Och så fick hon tjuvlyssna lite på inspelningarna.

Just när vi lyssnade på "Äril eldfjäril" flög en fjäril in i rummet!

Udu does the trick

- Det är nåt som saknas! gnällde jag när vi övade inför skivinspelningen. Vi behöver ett instrument som ger lite undervattenskänsla. Något som kluckar sådär lite rytmiskt. Vi försökte hitta nya sätt att spela på våra befintliga instrument, men lyckades inte riktigt få fram det där soundet. Det där. Som jag inte riktigt visste vad det var.

Så kom vår tekniker/producent.
- By the way, sa han, I brought an instrument you could use. It's called udu.
Han satte sig ner med en stor keramikkruka i famnen och lät handflator och fingrar löpa över dess kropp. Genast fylldes rummet av vattenblänk, porlande bäckar och vågor som slog mot båtskrov.

Syster E gav mig ett lyckligt leende och en blick som sa "Nöjd?".

Vi har skrattat mycket idag. Det är inte bra. Jo, det är bra, men inte om man vill banda in en snygg sångröst de närmaste tjugo minuterna efter skrattanfallet. Men när man rör ihop tre språk på en gång uppstår ibland små lustigheter. "Meidän pitäisi focus on the helhet."

Och humornivån är inte hög. Jag berättade att när Byggarn och jag bodde i Vasa fick vi hem en reklamlapp där vi blev erbjudna "kaffe med pulla" om vi tankade på en viss mack. Systrarna låg dubbelvikta.

Udu är förresten udu-rumpu på finska. Bara en sån sak.

Fjärdedagstopp

Nu är vi back on track. Efter gårdagens svacka då vi bara klarade av att banda in två låtar har vi återhämtat oss och kommit i kapp schemat. Idag bandade vi fyra låtar! När vi satte slutackordet i den sista sången, den känsliga "Nagelmärket", uteblev teknikerns sedvanliga råa utrop "Fucking great!" Han var helt tyst. När vi vände oss mot honom såg vi att tårarna rann på honom. "You guys", snyftade han. "You don't understand..."

Reportage i Nya Åland.

Tredjedagssvacka

Adrenalin

Adrenalin.
Adrenalin. Adrenalin. Adrenalin!
I ordets allra mest positiva bemärkelse.

Jag säger som vår tekniker:
It's fucking great!