Fem funderingar om Frankrike

Färska fikon. En allitteration lika god och anspråkslös som frukten. En frukt vars smak förstärks tiofalt när den torkas. Och vinet som odlas fält vid fält i trakten, det sägs bli bättre om vinstockarna får konkurrera med varandra om näringen. Rötterna går då djupare ner i jorden. Undrar om det är likadant med oss människor, blir vi lite bättre under press, om vi måste kämpa och dela med oss?

Men ändå, tänk att någon gång i sitt liv, efter en lång törnrosasömn, få slå upp sovrumsdörren rätt ut mot en ny värld, alldeles verklig ...

... och blicka ut. Längre ut. Och ännu längre ut. Tills rötterna säger stopp.

Det pittoreska och gemytliga Frankrike. Men så tillrättalagt och prydligt. Jag blir lite rädd ibland. I såväl småstäder som byar är byggnaderna väl underhållna, skyltarna och blomsterplanteringarna perfekta. Var är skavankerna och sprickorna? Var är det som visar att det bor människor av olika slag här? Jag kan inte låta bli att undra vad som döljer sig bakom landets välputsade fasad.

Och vad bär folket med sig från förr?

Mmm, päron...?!

Vi har löst gåtan om vad det var för bitter frukt Byggarn plockade ner och högg tänderna i.
Någon som vågar sig på en gissning?

Nånsorts djur och nånsorts frukter

Små ödlor springer över stenväggarna. Nånsorts mus kilade uppför ett hopfällt parasoll i pingisrummet. Nånsorts jättepadda klafsade in i samma rum. En fet helikopterlik geting ville landa på Byggarns kudde. Nånsorts minigräshoppa jagade Felli.

"Måste vara nånsorts päron", sa Byggarn och tog en tugga av den gröna frukten från trädet... Med vidöppen mun, stirrig blick och dreglet hängande rusade han in till kökskranen. Det var definitivt inte päron.

Nånsorts bilder kommer längre fram.

Slottsmiljö och vardag

Lantgården vi bor på känns mer som ett slottsområde. Mangårdbyggnaden av sten är belägen på en höjd med dalar och berg runtomkring. I närområdet finns vingårdar, majsodlingar och solrosfält. Klätterrosor pryder husväggen utanför vårt sovrum.

Det regnade under förmiddagen idag. Regnet var välkommet av flera orsaker. Markerna var torra, spruckna och gula (men förvånansvärt snabbt blev de gröna igen av vätan), Felli och jag hade bränt oss i solen och behövde hålla oss undan allt vad UV-strålar hette, och barnen behövde ägna sig åt skolarbete. Felli räknade matte, Mellanpojken jobbade med tyska och finska, medan stora O fick privatlektioner i vinlära av husets sommelier.

Natt i Duras

Natten i Duras är lika mörk som den nordiska natten. Jag sitter i sängen lite skakig efter att syster E berättat en spöklik historia från verkligheten. Vi har druckit lokalproducerat vin och ätit ädelostar. De andra i huset sover nu. Men jag vill ge er en kort rapport om hur livet är i Paradiset.

När vi slog upp de franska glasdörrarna ut mot vidderna den första morgonen här i Duras blev vi stumma. Sommardofter strömmade in i vårt sovrum och utsikten var rent magisk. Det sög till i magen av förväntan. Solen gled sakta upp över himlen och temperaturen klättrade småningom upp mot trettio grader.

Efter en frukost bestående av te, kaffe, grapejuice, ägg, croissanter, baguetter, marmelad, marmite och tomater parkerade vi oss nere vid gårdspoolen och simmade, solade och läste. Vi plockade färska fikon från träden och grillade korv vid lunchtid. Inga grannar i närheten. Inga andra turister. En traktor hördes på avstånd.

Aloe vera räddar oss från andra gradens brännskador.

Nu hör jag nattregnet komma.

France, voici nous allons! (Eller vad det heter...)

I morgon bär det iväg. Jag river upp hela min familj från skolor och jobb och drar till Frankrike. På den stora lantgården i Bergerac, nära Bordeaux, ska vi sammanstråla med min syster E:s familj och mina föräldrar.

Där ska vi sola, simma i vår privata gårdspool, fiska i sjön, gå på marknader, shoppa och äta gott på restauranger. Framför allt ska vi koppla bort från vardagslivets alla krav och måsten. Vi ska njuta, slappa, spela Nationalencyklopedin ("Nenne"), prata i munnen på varandra, sitta tysta och - umgås!

När min familj återvänder hem ska syster sommelier resa vidare månaden ut och träffa producenten av den 1800-tals-champagne som hittats i ett gammalt vrak här på Åland. Tänk att hon smakat på den historiska undervattenslagrade drycken! Den hade varit helt bortkastad på mig. Nu ringer tidningar, radio och tv från hela världen och vill ha sommelierens proffsuttalande. Vilken tur att hon är en fena, inte bara på vin, utan även på språk och snygga formuleringar.

Vi lär ha internet på lantgården i Frankrike, så kanske, kanske kommer det att komma ett och annat blogginlägg därifrån. Och förhoppningsvis bilder! Stay tuned.

Det bästa av två världar

Det rådde fotbollsyra i Stockholm. Folkvimmel, jubel och gemenskap dygnet runt. Byggarn satt i kvällssolen och väntade på hämtmaten han beställt. Två kvinnor kom och slog sig i slang med honom. Den ena gav honom en puss på kinden innan hon gick. Den pussen gjorde mannen gott, det märktes på hans spelade nonchalans när han kom hem och berättade för frun.

Jag längtar ut på landet. Landetlandet. Landet utan glassbilar, tvättmaskiner och telefontider. Landet med veranda, Alfapet, vitt vin och systrar. Kissa-i-gräset-landet. Fika-på-bryggan-landet. Tvätta-håret-i-regnvatten-landet. Eller för all del strunta-i-att-tvätta-håret-landet. Det skulle göra mig gott.

De fattiga och de rika

Jag mår illa på tåget till Stansted Airport. Kanske är jag åksjuk, kanske ser jag de brutala kontrasterna mellan den rika och den fattiga världen i London. Glittret och överdådigheten alldeles invid de små grå fönsterhålorna med solkiga gardiner. Och mitt i kommersen en stor övergiven bakgård, ett deprimerande museum av sopor, och spåren av mänsklig trasighet.

En sorts slum rusar förbi tågfönstret. Gråbruna bostadsområden, baracker, hopträngda, slitna och fastfrusna i tårar. En stor blänkande skylt sitter på ett murket träplank: "Jesus said: I'm the way, the truth and the life".

Jag måste få veta var jag är

- Stopp, stanna! Går vi inte åt fel håll nu? Vad heter den här gatan? Ge mig kartan! Kolla namnet på tvärgatan här.
- Men vi har väl inte bråttom någonstans?
- Nej, men jag måste få veta var jag är!
- Men älskling! Du är i LONDON!

Att vanta pa en Cosmopolitan

Omtumlad. Forundrad. Berusad innan jag ens fatt in min Cosmopolitan. Jag har just sett London forvandlas fran en fargstark och hektisk storstad i dagsljus till en doftande och magiskt upplyst nattstad. Jag har betvingat overdosen av "Rudolph the rednosed reindeer" med ett mantra fran barndomen, "London's burning, London's burning..."

Onödigt, onyttigt och alldeles berusande

Vi ska försvinna ett tag, Byggarn och jag, vi ska lyftas bort från diskbänkar, kontorsstolar, vinkelslipar, scener, komposthinkar och deadlines. Plötsligt ska vi befinna oss någon helt annanstans, och vi ska bara strosa omkring, uppleva atmosfären, köpa något dyrt och onödigt, äta något gott och fettbildande, och dricka något bittert och berusande.

Mini-Paris

Folkliv på gatorna. Små uteserveringar. Vatten som flyter genom staden. Nog doftade lilla Uppsala mer som Paris denna brittsommardag.

På väg till Uppsala

Jag sitter ensam vid mitt bord i färjans cafeteria. Byggarn har gått för att hämta mat åt oss. En lätt överförfriskad äldre herreman slår sig ner vid grannbordet. Efter en stund lutar han sig åt mitt håll och säger:

- Ursäkta mitt oborstade sätt, men dom där ögena e fan inte å leka med! De e rom vackraste ögon jag sett på jävligt länge! Det syns i rom att du tänker.

- Tack! (Inombords: Yes! Den första komplimang jag fått på länge! Jag struntar i att människan är full.)

- Jag känner igen dig! fortsätter han. Är du känd?

- Nä. (Inombords: Äsch, där rök den komplimangen, han vill bara ragga. Var håller Byggarn hus?)

- Jo, men jag såg dig på teve igår! Är inte du den där höjdhopperskan?

- (Inombords skrattar jag så tårarna rinner. Han skulle se hur det ser ut när jag kliver över en tröskel med mina försvagade muskler.) Nej du, svarar jag. Långt ifrån!

- Men en grogg kan man väl få bjuda på?

Då kommer Byggarn med maten. Han sträcker fram näven till mannen som först ryggar tillbaka. De hälsar och presenterar sig. Mannen återfår talförmågan och säger till Byggarn:

- Fan! Du får ursäkta, men du borde inte lämna na ensam med rom där ögena... E ru musiker, förresten? Du ser så bekant ut.

En stund senare hör vi mannen berätta för en lika överförfriskad kompis:

- Du skulle sett dom där ögena... Men så kom den där gorillan, vettu...

Stockholm

Vi tog en mini-semester och for till Stockholm hela familjen. Först på schemat stod Tekniska museet, perfekt för ett gäng där åldrarna spänner mellan nio och fyrtionio. Det fanns nåt för var var och en av oss. Motorer för Byggarn och stora O, styrke- och reaktionsmätning för Mellanpojken, synvillor och lustiga speglar för Felli och mig.

Näst på tur stod Skansen. Sist vi var där var jag gravid med Felli. Och Byggarns månpojke var med. Skansen är också en ypperlig plats att besöka för en familj med vitt skilda åldrar och intressen. Men våra barn hade nog varit glada och entusiastiska vart vi än hade farit. "I kväll ska jag bara ligga och tänka på allt vi har sett idag", sa Felli. Jag älskar att resa med våra ungar. De är nöjda med så lite.

På kvällen när vi kommit till syster J:s lägenhet hämtade Byggarn sushi. Vi frossade i dessa soyadränkta, wasabiheta risbullar med lax och räkor.

Sedan tog Byggarn en solopromenad på stan. Han ringde mig och sa att han gillar Stockholm, att han skulle kunna bo här. Det visste jag redan. Det märker jag på hans sätt att manövrera bilen i den hektiska stockholmstrafiken. Han njuter av adrenalinet. Förresten har han bott och jobbat i Stockholm i två omgångar innan vi träffades. Jag påminde honom om det. Att han valde att flytta tillbaka hem båda gångerna.

Men jag förstår honom. Stockholm sommartid är något speciellt. Man blir lite förtrollad. Förförd.

På ett hak i Harlem

Nostalgi. Vi stod nedanför scenen på ett hak i Harlem, New York, för ett antal år sedan. Det var trångt, rökigt och varmt. Där stod vi mitt i världen och gungade. Det var de här killarna som spelade.

Tankens flykt

På bråkdelen av en sekund lämnar jag sommarens långsamma John Bauer-skog för att susa genom vårens Paris. Bara för att jag behövde det. Och för att jag kan.

Skolavslutning

Felli och jag. De enda med flytväst.

Min pappa och Byggarns pappa. De diskuterar hur man behåller figuren. "Situps", säger svärfar. "Mindre mat", säger pappa.

Mellanpojken, jag, Felli, Byggarn (brer smörgås), svärmor (har vatten i Koskenkorva-flaskan) och svärfar.

Pappa filosoferar och pratar om livets väsentligheter. Men hans vackra verbala bilder krackelerar när hans mobiltelefon ringer. Gång på gång.

Egentligen borde Byggarn och jag vara på cocktailmottagning på Sveriges generalkonsulat. I hatt och slips. Men vi grattar Sverige härifrån i stället. Grattis Sverige!

Här vill jag sjunga!

Håren reste sig på armarna när Kölner Dom tornade upp sig framför mig. Jag steg in i djupet, ett helt kyrkouniversum, och hörde akustiken viska bakom pelarna: "Testa mig! Ropa! Sjung!" Hade mina systrar varit med hade det nog varit väldigt svårt för oss att låta bli.

Tänk att få ha en konsert här! Men ack, Ulvens döttrars musik är mest okristlig om än andlig, och lämpar sig inte alltid för kyrkorummet. Precis när jag tänkt den tanken började någon spela på en av orglarna. Kyrkan fylldes av musiken och mitt inre av den där längtan.

Fler bilder från resan

Bilder från familjeresan