Underbara kussemurror vid vatten

Vi är vuxna nu. Många gånger har vi konstaterat att vi är mer som syskon än kusiner. Det som slog mig idag var värmen. Och samhörigheten.

Det spelar inte så stor roll vems unge man snyter, byter på eller torkar. Barnen kryllade som nyckelpigor omkring oss. Fridsamma, färgglada och äventyrslystna. Timme efter timme. Det verkar som om samhörigheten runnit över till våra telningar.

För pratets skull och för lyssnandet

Gratinerade musslor, skagenröra med kräftstjärtar på tunna svartbrödsskivor, köttfondue med champinjoner, halloumi, grönsallad och dessertbakelse med vitchoklad. Utvalda viner. Utvalda vänner. Systrar.

Inga barn som behöver läxhjälp och mellanmål, inga män som vill diskutera vardagslogistik.

Ibland måste man få träffas bara tjejerna, i en alldeles liten konstellation. För pratets skull. För lyssnandet. Även om smått blir stort, stort blir smått och allt ställs på ända. Allting känns angeläget. Och faller slutligen på plats.

Dör vi så dör vi

När vi sjöng de sista tonerna i Runebergssalen i Jakobstad hade Byggarn kört fram bilen och stod med motorn igång, beredd att i raketfart forsla instrument och ulvsystrar till flygplatsen i Kronoby. Piloten ringde och sa att vi kunde se fram emot en vacker solnedgång. Då öppnade vi flaskan.

Vi visste att planet skulle vara litet, men så här litet ... Byggarn och piloterna fick tänka till ordentligt när de stuvade in instrumenten och framför allt trumstativet.

Jag tackade Byggarn för de här åren vi fått tillsammans ...

... men började se fram emot en luftfärd med mina halvtokiga systrar. Dör vi så dör vi, tänkte jag. Vi skrattade och grät åt allt och ingenting i vanlig ordning, vi drack whisky, åt äpplen och tuggade choklad. Vi höll varandras händer eller gjorde obscena gester åt varandra.

Efter en stund lugnade vi ner oss och försjönk i korsord, romaner och SvD:s kulturbilaga.

Och jag tänkte med tacksamhet på allt jag var omgiven av. Jag befann mig mitt ute i det fria, utan mark under fötterna, men var ändå omsluten av värme, och av en kraft som bar mig framåt. Jag tänkte på musiken och på Ulvens Döttrar. Jag tänkte att det borde varit vi som fått barnkörens autografer på våra t-shirtar. Inte tvärtom.

Och jag tänkte på Göteborg. Bokmässans Göteborg. Saluhallens Göteborg där syster E och hennes M förlovade sig.

Vi landade kl. 00.00, mjukt som i bomull.

Fyrtioårstankar och buggsvängar

"Jag är så rädd att jag ska förlora mina minnen!" sa en av kussemurrorna igår. "De minnen jag kopplar ihop med dofter, smaker och låtar jag hör..."

Vi pratade åttiotalsrock, kulturpolitik, ekobönder och litteratur.

"Det var du som lärde mig supa!" sa en kussemurra till en annan.

"Det var jag som lärde dig kyssas!" sa en annan.

"På armen ja!"

"Jag vill ge ut en roman!" sa en tredje.

Vi pratade kvinnor då och nu. Generationer. Våra föräldrar.

Vi pratade vänskap. Inte släktskap.

"En buggsväng kan man väl få?" frågade en överförfriskad ung grabb ute på trottoaren.

"Självklart!" svarade kvällens huvudmurra. Och där, på trottoaren, tog de varandras händer. Två främlingar i natten. Den ena fyrtio, den andra tjugo. Och buggade så benen sprätte och håret flög.

Det doftade nyklippt gräs.

"We shall overcome!"

Det fungerade inte riktigt lika smärtfritt idag. Vi rök ihop så häftigt som vi inte gjort på flera år. Vi som skrutit över att vi blivit så vuxna och mogna att vi inte bråkar på övningarna längre. Men stressen och tidsbristen gick ut över spelglädjen och kreativiteten.

Varför tilllåter vi oss själva att bli så upprörda? Kanske just för att vi är systrar. Kanske för att vi vet att våra relationer är så starka att de håller för stormar.

Vår far klev in när det yrde som värst och gjorde en Birgit Friggebo: "Nu tycker jag att vi alla tar varann i hand och sjunger We shall overcome!" Hade han menat allvar hade han nog fått en djembe i skallen.

Åttonde mars

Åttonde mars.

Systrar och andra kussemurror. Barnaskaror och växande magar.

Smultronsånger.

Solfolket kom hem!

Och så lite kärleksförtvivlan och identitetsprat.

Åttonde mars.

En vrickad fot.

Vi har räknat fågelholkar och åkt rimkarusell.

Byggarn skalade min potatis. Dagen till ära.

Välsignat systerskap

"Om slanten är torr när vi tar upp den ur vattnet - då är vi systrar på riktigt!" Så sa stora O och hennes bästa vän när de var små. Och kan man tänka sig - slanten var torr! Nästan.

Mina systrar var här igår kväll. Inte för att repetera, inte för att planera, utan för att umgås! Den ena lagade lasagne, den andra en stor sallad. Jag dukade bordet. Medan vi pratade, åt och drack vin, brann ljusen sakta ner i stakarna.

I morse åt vi lyxfrukost, bakade scones och gjorde en ädeloströra innan vi for och träffade kussemurrorna.

Det är något visst med systerskap. Det är inte konfliktfritt, inte okomplicerat. Men det är något beskyddat över det. Kanske välsignat.

Spelrus

Min läpp blöder lätt och svider som f-n efter att jag spelat på en uppstämd mungiga (har böjt ut "haken" en aning). Efter flera månaders speluppehåll på grund av barnafödande och annat har Ulvens döttrar kört igång igen.

Igår var vi rätt höga och rusiga av att få sjunga och spela tillsammans igen, men idag är vi tillbaka i det där smågnälliga, lite kritiska förhållningssättet. Men å andra sidan brukar det vara en del av den kreativa processen. Vi måste värka fram nya grepp och nya idéer för den kommande spelningen. Ingenting är bra nog i början.

Dessutom ligger det väl i syskonskapets natur att lägga lite skit på varandra. Sen, när vi kommit längre i övningsprocessen, kommer ruset och spelglädjen tillbaka.

Säg den, ja säg den!

När man pålsbölepigor ska purra
är det bättre att viska än hurra
I sängen jag låg
och vart jag än såg
stod en älskad och kär kussemurra!

Den saga i Pålsbölenejden
som viskades arla hos mej den
slog i hjärtat en volt
för den sade: "Var stolt
över åldern din! Säg den, ja säg den!"

Mitt uppdrag

Kussemurrorna gav mig i uppdrag att skriva en limerick. Få se nu...

En kvinna i Pålsböle by
från sin fyrtioårsdag tänkte fly

Nej. Tråkig.

En tant uti Pålsbölebygden
kände ett tryck över blygden

Nej, nu får jag skärpa mig!

Återkommer.

Ett bad i ord

Språng. Dröm och mardröm. Tillit. Mod. Litteraturens makt. Passion. Ledtrådstext för ledtrådstext innehållande temaord från Mariehamns litteraturdagar genom åren spårade vi oss vidare från station till station. Det var som ett spa i ord! Tända ljus, champagne, textutdrag, böcker innehållande nya ledtrådar, nya litterära utmaningar. Gissa författare, intervjua någon, skriva och gissa murran bakom haikudikterna.

Systramurror och kussemurror, jag älskar er! Tack också för ny frisyr, ekipering på Emmaus, thaimat, ryska kryddoxar och traditionsenlig pitrunda.

Era haikudikter ska för evigt pryda min blogg:

havet kallar mig
ner i sitt dunkla sköte
skrämmer mig inte

(museichefs-murran)


Rödvinspoeten
njuter, myser och pyser.
Vilken härlig dag!

(barnboksforskar-murran)


Vinet smakar gott
i goda vänners sällskap
när solen gått ner

(elevassistent-murran)


En liten smula
prövade sina vingar
och hittade hem

(konditor-murran)


Fyrtioårsdagen
blev en underbar början
på ålderdomen

(jazzsångerske- och systermurran)


Upp till bredden guld
Kristallen bryter ljuset
Kvällen andas lugn

(kock-, sommelier- och systermurran)


Fredag i april
Kussimurror samlas på
Cockis egen dag

(vice notarie-murran)

Och vad tror du hände sen?

Fortfarande omtumlad och så där darrigt varm inombords försöker jag samla tankarna efter gårdagens upplevelser. Jag blev kidnappad och lotsad genom en alldeles egen litteraturdag!

Tidigt på morgonen hördes mjuka steg i sovrummet. En änglaskara (jag tyckte precis jag såg någons vingar skymta fram) med stearinljus i händerna draperade sig tyst runt min säng, sittande, stående. Så började en av änglarna läsa ur en sagobok. Då förstod jag. Jag skulle tas med på en litterär resa!

Och vad tror du hände sen?