När något tar slut

När någon i ens närhet skiljer sig skakas tillvaron om i grunden och man vaknar liksom ur en sömn. Tankarna yrar runt och finner inget fäste. Man vill vara ett stöd, men vet inte hur. Man tar tempen på sitt eget äktenskap och låter fantasin måla upp detaljer kring en smärtsam separation.

När jag klädde av granen idag kom vemodet över mig, som det alltid gör när jag städar undan julen. Men samtidigt kändes det skönt, för den här julen och det här årsskiftet har tyngts av avsked. Nu behövs en förändring. En god förändring, en ny början. Det är lätt hänt att man glömmer det, att när något tar slut börjar något nytt.

Den nakna granen får stå kvar i salen ett tag till. Den har börjat skjuta små ljusgröna skott.

Vintertillvaro

Istapparna hänger längs taket på Gammelgård och den vita vintern lockar familjen ut i ljuset. Felli kastar sig i orörd snö. Mellanpojken skidar. Stora O går långa vinterpromenader. Byggarn går ut på isen och pilkar.

Men jag som har svårt för kyla, halka och djup snö får njuta av vintervyerna från bilen. I bilen har jag inget handikapp. I trafiken är jag lika rörlig och fri som alla andra och erbjuder mig därför villigt att skjutsa barnen dit de vill.

Inomhus reder jag upp vrå efter vrå. Ett skåp här. En låda där. Kastar bort. Återvinner. Fyller kartonger som ska till Emmaus. Samtidigt som jag rensar hemmet rensar jag mitt eget inre. Sakta men säkert växer min värld och tankarna får fritt spelrum.

Tankar vid elden

För första gången på flera år har vintern kopplat ett hårt grepp om Åland. Det är tyst och mjukt omkring oss. Vackert. Och lite farligt. Kylan sägs vara av det slag som angriper tår och fingrar - utan att vi märker det. Märkligt hur obekant kylan blivit för oss. Och det obekanta är som ni vet farligt.

00-talets sista år blev tungt. Inte misslyckat. Inte dåligt. Inte kärlekslöst. Bara väldigt tungt och jobbigt. Stunderna, de där då man kopplar bort allt utanför och bara är, blev för få. Jag måste hitta nya strategier, så jag orkar bättre. Så jag hinner med allt jag vill, inte bara det jag måste och borde.

00-talets sista år slutade med död. År 2010 började med begravning. Men jag vet att det stundar även annat framöver. Födelse och dop. Bröllop med tillhörande möhippa. Spelningar med Ulvens Döttrar. En resa till Frankrike.

Ändå. Det gjorde lite ont att börja fylla i en alldeles tom och ren kalender idag.

Det nya decenniet furstligen infirat

Nyårsafton. Nydecennieafton. Syster E och hennes M bjöd på en pregnant kväll på sitt anrika Kvarnbo Gästhem.


Omkring tjugo personer, kussemurror och vänner med familjer tog med sig sina specialrätter och dukade upp ett dignande texmexbord med quesadillas, grönsaker, salsor, guacamole och andra röror.


Tre lag tävlade i den traditionella nyårskampen. Kvinnolaget Muffarna, manslaget Testosteronerna och blandlaget Cocktails. Musikintron, popcornslitteratur, fyspass, gastronomiska dofter med mera ingick i tävlingen. Cocktails vann.


Vid tolvslaget sabrerade Byggarn en champagneflaska med därtill avsett tillhygge och klarade uppdraget på första försöket, vilket han med jämna mellanrum påminde oss om under resten av natten.


Jag ger inga nyårslöften. Men jag tänker aktivt forma min tillvaro så den blir lite mjukare, lite luftigare, lite vackrare.

Foton: Felli

Ha det bra i himlen, Bosse!

Vi fick hem Bosse från smådjurskliniken för ett sista försök att få liv i bakkroppen. Vi masserade och masserade. Turvis och på samma gång. I flera timmar. Men kroppen kallnade mer och mer. Vi tände en brasa. Felli satte små yllesockor på hans tassar.

När han blev sjuk sökte han sig hem. När han andades ut för sista gången hade han hela familjen i sin närhet. I bakgrunden mumlade röster från radion. Precis som vanligt.

Bosse

Född 17 mars 2003
Död 30 december 2009

Här står livet stilla

Bosse, vår älskade lurviga kattpojke, svävar mellan liv och död. Han har fått en blodpropp och ligger på smådjurskliniken. Han har ont och kan inte röra bakbenen. Han släpade sig hem i snön i eftermiddags och föll ihop innanför dörren i köket.

I morgon klockan tio får vi veta om hans liv gått att rädda.

Här hänger allt i luften. Här står livet stilla.

Romskt blod i mina ådror

Foto: Aftonbladet

En romsk kvinna stod en dag i vårt kök. Det var en sommar i min barndom. Kvinnan frågade mina föräldrar om hon fick koka potatis på vår spis. Det fick hon. Mina föräldrar sa att hon och hennes familj kunde sitta och äta i vår trädgård om de ville. Det ville de. Innan de for vidare tackade de för gästfriheten och sa: "Vi lovar att aldrig komma tillbaka."

Min mormors mormor gifte sig med en man som troligtvis var rom, fick jag nyligen veta av min mamma. Äktenskapet accepterades inte av släkten och flickan blev utstött. Det har talats väldigt lite om detta i släkten, jag vet inte riktigt varför, vad som burit mest skam med sig, det romska blodet eller släktens beteende.

När Byggarn var barn och romer kom till byn fick de vuxna något jagat i blicken och sa: "Göm era cyklar, barn!".

En välsignad sorgedag

Hur kan en sorgedag bli så välsignad? I morse dog Ami, en kär släkting, mammas närmaste vän. Idag, på mammas födelsedag. Mamma är lugn och samlad. Hon har sörjt i förväg, tillsammans med Ami, genom skratt och gråt.

Vi samlades hemma hos mamma och pappa. Åt plockmat. Lyssnade på Bach. Sjöng Prästens lilla kråka. Lekte charader, tema boktitlar och sånger.

Vi pratade om Ami. Om vem hon var. Som frisk. Om hennes språkkunskaper och utrikeskorrespondens, om hennes biståndsarbete inom Röda Korset i Genéve och i Kenya. Om hennes arbete inom konsertföreningen Katrina. Om hennes starka integritet.

Vi pratade om att Amis mamma fick höra just det hon behövde höra på väg ut från sjukhuset idag. Man FÅR bli arg på Gud.

Min äldsta dotter är knäpp

Se här, en författare som lägger pannan i djupa veck över livets komplexitet. Bo Carpelan? Eller är det en koncentrerad Povel Ramel?

Stora O, min äldsta dotter, hon är knäpp. Och samtidigt väldigt klok och klarsynt. Och så har hon en stor dos humor, en humor som kommer att hjälpa henne långt genom livet. Hon berikar mitt liv. Och andras.

Tomte från Donaus bifloder

De har så olika personligheter, tomtarna som kommer till oss. En av dem stampar hårt i farstun, bankar på dörren och kliver in klädd i tjock päls och stora Mannerheim-stövlar. Med grov och bullrig stämma bryter han på ryska eller finska.

Årets tomte tassade mjukt in bakvägen och talade med mild och ljus röst. Han var klädd i fårskinnstofflor och röd träningsdräkt. Han bröt varken på ryska eller finska eftersom hans hemtrakter var - Donaus bifloder. (Han kunde räkna upp dem alla.) När hans näsa lossnade konstaterade han lugnt att det var tur att han hade en till inunder.

Julfriden har lägrat sig

Julfriden har lägrat sig över Gammelgård i Finström. Vi har provsmakat skinkan som blev ovanligt saftig och fin i år, (så säger vi varje år) och alla golv är svabbade. Barnen har klätt granen (tema - allt...) och en strid ström av besökare har kommit och gått. Glöggkastrullen och kaffepannan har stått på hela dagen.

Ha en skön jul alla bloggläsare!

Förhoppningsvis kommer jag igen med bilder i mina kommande inlägg.

Isabella

Dan före dan före...

Jag sitter här i soffan med en kopp vuxenglögg och försöker bortse från att jag fick ett smärre psykbryt idag. Det var den där klappen som fattades, den där andra klappen som inte kändes helt hundra, dukarna som behövde strykas, köksgolvet som behövde skuras, elljusstaken som bara slocknade och slutligen - Byggarn som snokade i fel kassar.

Men barnen är ute i kvällen och tumlar i snön!

Strategihandel

I morse hade varken Byggarn eller jag köpt en enda julklapp till någon! Så här sena har vi aldrig varit förut. Men nu har vi nästan alla inköp klara. Vi har varit i stan och panikhandlat hela dan. Nej, inte panikhandlat - strategihandlat. Vi delade upp oss och höll kontinuerlig telefonkontakt. Vi använde mobilerna som walkie talkies. "Hittat nåt?" "Inte än. Närmar mig Kalmers. Var är du?" "Lämnar Lekplaneten. Två yngsta klara. Går mot Mariehamns bokhandel." "Ok, jag kollar åt de äldre så tar du..."

Klart slut.

Frukostprat om döden

Det händer att döden dyker upp som samtalsämne i vår familj. Den här gången var det döttrarna som förde en dialog vid frukostbordet.

Felli: "När jag dör vill jag ligga nerbäddad i min säng, med en kopp te och en katt."

Stora O: "Jag vill dö i sömnen efter en lycklig dag."

Felli: "Inte jag. Jag vill vara helt vaken när jag dör. Annars får jag ju inte veta hur det är att befinna sig precis på gränsen... Jag hoppas jag får träffa Michael Jackson!"

Med tillstånd från döttrarna.

Den sista julfesten - någonsin

I dag var Byggarn och jag på yngsta dotterns julfest, den sista julfesten i Pålsböle skola - någonsin. Skolan tär på ekonomin, anser kommunen, den måste stängas. I den skolan har Byggarn gått, i den skolan har jag själv gått.

Marschaller brann längs vägen upp mot byggnaden. Värmeljus i korridor och klassrum skapade en lugn och stämningsfull julkänsla. Barnen sjöng och spelade teater. Pålsböle skola är känd för sina glada, genomarbetade och lååånga julfester. Men i år var stämningen dämpad. Lite som vid ett gravöl. Leendena fanns, och skratten, men vemodet smög omkring som en skugga bland människorna.

Jag hade hoppats på några väl valda ord från föreståndare eller lärare. Det hade lättat. Det hade fått skuggan att försvinna eller anta en synlig form. Men ingen av dem sa något. Ingen talade om skolan. Vi lämnar Pålsböle skolas julfester utan att ta farväl. Men det kommer en sista chans. Avslutningen. Den sista avslutningen i Pålsböle skola - någonsin.