De fattiga och de rika

Jag mår illa på tåget till Stansted Airport. Kanske är jag åksjuk, kanske ser jag de brutala kontrasterna mellan den rika och den fattiga världen i London. Glittret och överdådigheten alldeles invid de små grå fönsterhålorna med solkiga gardiner. Och mitt i kommersen en stor övergiven bakgård, ett deprimerande museum av sopor, och spåren av mänsklig trasighet.

En sorts slum rusar förbi tågfönstret. Gråbruna bostadsområden, baracker, hopträngda, slitna och fastfrusna i tårar. En stor blänkande skylt sitter på ett murket träplank: "Jesus said: I'm the way, the truth and the life".

Jag måste få veta var jag är

- Stopp, stanna! Går vi inte åt fel håll nu? Vad heter den här gatan? Ge mig kartan! Kolla namnet på tvärgatan här.
- Men vi har väl inte bråttom någonstans?
- Nej, men jag måste få veta var jag är!
- Men älskling! Du är i LONDON!

Att vanta pa en Cosmopolitan

Omtumlad. Forundrad. Berusad innan jag ens fatt in min Cosmopolitan. Jag har just sett London forvandlas fran en fargstark och hektisk storstad i dagsljus till en doftande och magiskt upplyst nattstad. Jag har betvingat overdosen av "Rudolph the rednosed reindeer" med ett mantra fran barndomen, "London's burning, London's burning..."

Onödigt, onyttigt och alldeles berusande

Vi ska försvinna ett tag, Byggarn och jag, vi ska lyftas bort från diskbänkar, kontorsstolar, vinkelslipar, scener, komposthinkar och deadlines. Plötsligt ska vi befinna oss någon helt annanstans, och vi ska bara strosa omkring, uppleva atmosfären, köpa något dyrt och onödigt, äta något gott och fettbildande, och dricka något bittert och berusande.

Nyström möter Osbourne

Jag tände stearinljuset i stallyktan och försökte att inte smälta rimfrosten med mina händer. Skenet fladdrade sådär sällsamt varmt och juligt. Jag satte mig i bilen för att skjutsa Mellanpojken till en kompis. En gigantisk fullmåne lyste blå magi över frostvita granar och tallar, som på en bild av Jenny Nyström. Vi satt helt tysta när vi for genom vintersagan. Det glittrade vitt på åkrarna. Det glittrade i dikesrenen. Det glittrade någonstans inom oss.

När jag kom tillbaka hem och stannade bilen såg jag att mobilen blinkade. Jag ringde upp Byggarn eftersom jag inte ville stiga ur bilen riktigt än. Men jag sa inte att orsaken till att jag inte hört ringsignalen var Radio X3M, och att jag för full hals sjungit med i Ozzy Osbournes Bark at the Moon.

Rimfrosten på utelyktan hade smält. Men det gjorde ingenting. Mycket av det vackraste man kan se är flyktigt. I morse var det plusgrader och all rimfrost var borta.

Muskler och muskler

I lördags tog Sandra SM-guld i bänkpress! Hon lastade 205 kilo på stången med avsikt att sätta nytt världsrekord. Domarna godkände lyftet, men ångrade sig sedan. Mer än lovligt klumpigt, tycker jag.

Byggarn tillbringar en stor del av dagarna med denna muskulösa amason. De river, sliter, släpar, bygger och målar i den lokal Sandra ska hyra av oss för sitt möbelsnickeri. Det blir fint, säger de. Rosa.

När arbetsdagen är slut och Byggarn kommer hem till sin fru blir skillnaden mellan "muskulös" och "muskellös" väldigt tydlig. Men vadå, om jag använder båda händerna - och skriker lite - orkar jag lyfta gjutjärnsstekpannan från spisen till diskbänken! Jag har visserligen inte vunnit någon medalj, men jag är nöjd med min prestation i den grenen. Diskbänkpress för flugviktare.

Mental kroppskontakt

Just nu ligger jag och lyssnar på Thåström (Litet testamente) och funderar på tonåringarna, hur man behåller kroppskontakten med dem. Det blir ju inte så mycket gos i soffan, trösta gråt eller sitta famnen längre. De är ibland som stora skuggor, lätt bekanta, som fläktar förbi, på väg nånstans.

Men jag har mina knep, tar tillfällena i akt. När pojken behöver hjälp med halsduken inför den kyliga moppeturen, då pysslar jag lite extra noga. Och när han kommer tillbaka värmer jag kalla händer. När dottern fått nåt i ögat, då tittar jag lite extra noga, vänder ansiktet mot ljuset, petar försiktigt. Verkar hon febrig känner jag länge på kinder och panna. Ibland tigger jag till mig lite massage - och betalar tillbaka med massage. Funkar bra. Liksom tumbrottning! Har ni testat det? Kul! (Har slutat bryta arm av förekommen anledning.)

För övrigt får man satsa på mental kroppskontakt, typ "Hur mår du? Hur är det med magen/huvudet? Har du tagit värktablett?" Och de klassiska "Har du ätit tillräckligt?" och "Har du tillräckligt med kläder på dig?" Tjatigt, visst, men kärleksfullt.

Samtidigt gäller det att veta när man ska "back off". Då får man grabba tag i tioåringen, krama henne hårt och intala sig själv att det är jättelångt kvar tills hon blir tonåring.

Mer novembermjukhet

Tjocka fårskinnstofflor och tända blockljus i köket. En hemmalatte med grannfrun medan novembersolens strålar försvinner bakom Storberget. Bläddrar i tapetböcker. Börjar längta efter silkeslen choklad. Och kryddig rödvinsglögg.

Det tredje barnet

Jag trodde jag kunde det där med barn när trean kom. Men det gjorde jag inte. Plötsligt fick jag tänka om. Det var en helt ny värld som öppnade sig då denna personlighet tog plats i familjen, en personlighet med annorlunda tankar och känslor. Mycket av allt. Väldigt mycket! Empati. Fantasi. Intelligens. Humor. Och kärlek. Väldigt mycket kärlek. Nästan för mycket. Tunga bördor vilar på denna flickas axlar.

"Hjärtat var en gång ditt eget" var hennes bidrag till lokaltidningens sexordsnovelltävling. Men författare vill hon inte bli. Kanske veterinär.

Nu blir hon äntligen tio år. Grattis, älskade unge!

Mitt i mörkaste november

Så skonsam och snäll den här dagen varit, mitt i mörkaste november. Skoldagen gav mig kraft och energi. Eleverna hade klivit över en viktig tröskel och vågade ta ut svängarna och spränga alla gränser. Jag skrattade så tårarna rann. Mitt i mörkaste november.

På väg hem från stan började bilen hacka och svarade inte på gasen. Jag måste styra åt sidan och släppa förbi den täta trafiken under rush hour. Ringde Byggarn - som råkade vara alldeles i närheten. Han är en sån person - som råkar vara alldeles i närheten.

Innan Byggarn kom stannade en polisbil med blåljus bakom mig. De kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag sa att hjälp var på väg. De påminde om att viltförsäkringen gäller om jag behöver bogsering. Jag kände värme och omtanke. Mitt i mörkaste november.

Måndans

En blyg och rödkindad kvinna kom fram till oss på bokmässan idag och berättade att hon och hennes vänner hade dansat nakna i månskenet till vår musik! Innan hon gick sa hon: "Jag blir darrig i benen av att se er!" Vi blev förstås glada, men lite generade. Och kunde inte låta bli att undra... Måndans? I november?!

Egen frekvens

Det hände en så konstig sak igår. Byggarn och hans gäng var i full action med högknackande pikmaskiner och skrikande sågklingor. Hörselskydd var ett måste.

Plötsligt hör Byggarn att hans mobiltelefon ringer - i hans jackficka i rummet bredvid. "Vad är det här?" tänker han när han går iväg för att svara. "Jag borde inte kunna höra någon ringsignal i det här oljudet..."

När han tar upp telefonen - som vibrerar - hör han inte längre signalen, men telefonen i hans hand ringer. När han svarar ryggar jag tillbaka av det skarpa byggljudet som slår emot mitt öra och kan knappt höra vad mannen säger innan han går ut i tystnaden.

När vi pratar om händelsen på kvällen säger Byggarn tvärsäkert att det nog har med frekvensen att göra, att just det ljudet liksom tränger igenom allt. Han ska testa det där nästa gång de jobbar med maskinerna. Så tystnar han och skakar på huvudet. "Märkligt. Mycket märkligt."

Men jag tänker på när vi var på Göteborgs gigantiska bokmässa, strosade omkring åtskilda i folkmassorna i flera timmar, ringde upp varandra exakt samtidigt, bara för att upptäcka att vi stod med ryggarna mot varandra. En författare jag just stått och pratat med sa: "Vad ska ni med telefon till?"

Lite ljusterapi

Men jag är i alla fall vaccinerad

En vecka har gått sedan jag tog vaccinet och jag har inte blivit människa än. Feberstegring, muskelvärk och yrsel. Det känns som om jag fått en elchock. Och jag är så trött. Så himla trött. Ena ögat beter sig konstigt, drar ihop sig liksom.

Om jag reagerar så här på vaccinet... hur hade jag då reagerat om jag drabbats av The Real Flu? Vill inte tänka tanken.

Vi som hör till riskgrupperna

Jag vaccinerade mig mot svininfluensan idag. Ja, jag hör er som säger "onaturligt att spruta in onaturliga ämnen i kroppen" och "det blir värre nästa gång" och så vidare. Jag tror inte på det. Jag tycker vi har ett ansvar att skydda varandra mot detta. Jag litar på forskarna. De är också människor. Som kan få svininfluensa.

Jag hör till riskgrupperna med min muskelsjukdom och tydligen finns det väldigt många människor som hör till någon riskgrupp. Trängseln i hälsocentralen var obeskrivlig och jag övervägde att vända innan jag ens kommit innaför dörrarna. Jag hörde dämpade röster i informationsluckan. Diabetes... Astma... Hjärtat...

Hur ska jag stå ut med denna väntan?! tänkte jag. Efter första timmen var jag färdig att ge upp. Magen kurrade och huvudet snurrade. Men så hörde jag folk omkring mig, småbarn, pensionärer och alla åldersgrupper däremellan, småprata, fundera, uppmuntra, fälla optimistiska och tålmodiga kommentarer. "Jo, nog rör det på sig där framme... De gör sitt bästa, sjukvårdarna..." och "sätt dig här du och vila en stund".

Någon lutade sig mot en lampknapp och väntrummet och korridoren blev mörka för tredje gången. Folk skrattade gott och sa "det är bra, håll oss vakna". Det gjorde att man stod ut i två timmar.

Det var liksom "oss" och "vi". Vi som hör till riskgrupperna.