Annars vore jag inte jag

"Om du fick leva om ditt liv, skulle du ändå vara transa då?" frågade David transan Candy i Gardells film Livet är en schlager.

"Om du fick leva om ditt liv, skulle du ändå vara CP då?" kontrar Candy.

"Annars vore jag inte jag", svarar David.

Det är en fin scen, nyckelscenen i filmen, och jag förstår vad den vill förmedla. Vi är dem vi är, och svårigheterna formar vår personlighet. Men jag tror inte devisen är applicerbar på vilka tragiska livsöden som helst. Vem skulle aktivt välja ett liv av utsatthet, svår smärta och förlust och vackert säga "Annars vore jag inte jag"?

Fick jag chansen att välja bort min muskelsjuksom skulle jag göra det. Hur karaktärsdanande och personlighetsformande den än må vara. Ädlare än så är jag inte.

Scenen sa emellertid något till Felli som hon behövde höra och reaktionen blev en katharsis. Tårarna strömmade och hon sa: "Mamma, jag är så GLAD! Jag vill se det igen!" Sen mumlade hon frasen för sig själv flera gånger: "Annars vore jag inte jag..."

Fullmånen. Den håller mig vaken.

Morfar

Stora O flänger runt i köket och packar ner mjöl, mjölk, smör, jäst, socker, kanel, kardemumma och ägg i sin väska. Hon är på väg till mormor och morfar för att överlämna sin julklapp - ett kanelbullebak. Mellanpojken ska följa med som assistent. Hushållsassistent. Morfar ska hämta dem.

Mellanpojken undrar var morfar håller hus. Borde han inte vara här nu? Stora O packar ner två förkläden och säger:

- Du känner väl morfar. Han har nog hittat en bäck han måste följa.

Perspektiv

- Mamma, hör Finland till Åland? Har president Tarja Halonen fått träffa dej nån gång?

Noli me tangere

Jonas Gardells utfall mot Staffan Scheja i det senaste avsnittet av Stjärnorna på slottet fick mig att fundera på hur kändisskapet drabbar människor. De flesta klarar att hålla distansen och behåller greppet om sin person. Men vissa, kanske de känsligaste konstnärssjälarna i branschen, blir direkt skadade, så pass att de ständigt upplever omvärlden som ett påträngande hot. De blir överkänsliga, nojiga och går till attack, kanske av rädsla för att själva bli attackerade. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .......... ................ .. ..
Många säger att Jonas Gardell är en person man antingen älskar eller hatar, och kastar man en blick i gästboken på hans hemsida kan man lätt tro att det är sant. Där blir han både bespottad och avgudad.

Jag uppskattar det mesta av det Gardell gör i sin yrkesroll och tycker att han på många sätt är genialisk, men jag dyrkar honom inte. Jag ogillade verkligen hans agerande mot Scheja (även om jag förstår vissa av hans synpunkter), men hatar honom inte för det.

Jag kände så väl igen Jonas beteende och tänkte direkt på vissa författare jag haft att göra med i samband med litteraturdagarna. Kristina Lugn till exempel. Hon hade bl.a. samma resfobi som Gardell och var genomgående svår att kommunicera med. Men i sin yrkesroll var hon klanderfri och jag berörs fortfarande starkt av hennes poesi. Detsamma gäller Torgny Lindgren, det svenska folkets "mysfarbror" nummer ett. Många vet inte hur kolerisk och paranoid han är, och vill kanske inte veta. För hans böcker är briljanta, och på scenen är mannen en lysande stjärna.

Så som året börjar...

Jag läste någonstans att så som året börjar, så kommer det att fortsätta. Hm. Det blir inte många festligheter för mig att se fram emot i så fall.

Bordet i salen står sedan en dryg vecka tillbaka färdigdukat för Byggarns släktingar. Vi skulle äta middag med dem, men så blev Felli sjuk, sedan jag.

Nyårsfirandet gick bort. Och femtioårsbalunsen. Idag missar jag inflyttningsglögg hos Katarina och i morgon födelsedagskaffe hos barnens gudmor P.

Men å andra sidan, om spådomen stämmer kommer mitt år ändå att fyllas med kärlek, humor och omtanke, för det har jag fått. Jag har ätit lutfisk och druckit vin i sängen. Jag har skrattat åt min knäppa familj (ministry of silly walk), kramats och myst.

Om spådomen stämmer kommer Ulvens Döttrar att få spännande spelningar. Årets första förfrågan kom från Landskapsregeringen. Mer än så vet jag inte om jag får säga i det här skedet.

Jag är hoppfull. Men förbannat trött på att ligga sjuk.

Överlevare

Igår morse steg jag upp ur sängen. På ren vilja gjorde jag det. När kvällen kom hade febern blossat upp igen. Idag ligger jag för ankar med lätt illamående, yrsel och en hosta som hotar att spränga skallen av mig. Ändå får jag ingen kraft i hostningarna. Konstigt, eftersom muskeldystrofin inte skulle drabba den glatta muskulaturen i kroppen.

Jag kan inte gå på 50-årsfest i kväll. Jag orkar inte ens läsa något. Men jag kan njuta av utsikten från mitt sovrumsfönster och jag orkar kanske se färdigt Raskens på datorn. Stora O tycker att jag snöat in på filmer där fattiga människor förlorar sin bästa mjölkko. Hon har nog rätt. Jag älskar Moberg-filmerna, Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, Salminens Stormskärs Maja och Hietamies Den bästa av mödrar.

Men vaddå, jag gillar även svenska, danska och engelska kriminalserier och filmer som Good Will Hunting, Hooligans, Ondskan (jag är annars inget Guillou-fan) och Rocky I (gissa om jag blivit mobbad). Gillar det mesta utom amerikanska romantiska komedier och skräckfilmer.

Jag gillar när folk på ett eller annat sätt tar sig ur sitt elände och överlever. Kanske finner sin plats i livet. Eller i sökandet. I vandringen.

Här är en överlevare som jag följt sedan dag ett. Hon har ALS och kan varken prata eller röra sig. Men hon kan skriva blogginlägg som man blir glad, förundrad och alldeles levande av.

År 2009 - ett blankt ark

.
.
.
.
.
.
.
.

Skål i Treo!

År 2008. Så mycket positivt. Så mycket att vara tacksam för.

• Rodde tillsammans med kollegerna i land lyckade litteraturdagar


• Firade min 40-årsdag på hemlig ort med Byggarn


• Blev kidnappad av kussemurrorna


• Bilade genom Europa med familjen


• Firade bonussonens bröllop


• Vistades mycket i sommaridyllen ute på stugan


• Blev en av finalisterna i lyssnarnas P1 Sommar


• I fjol höll Ulvens Döttrar en konsert för president Tarja Halonen. I år spelade vi för vår största publik hittills. Nästa år blir det skivinspelning nr 2 och fler stora spelningar.


• Undervisade toppenelever på hotell- och restaurangskolan


• Fick en ny trevlig bekantskap, en skrotkonstnär


• Fick tre dikter publicerade i SvS-publikationen


• Fick nya tapeter i salen och i arbetsrummet


• Firade en Fanny och Alexander-jul hemma med föräldrar och syskon med familjer

Klart att även jobbiga saker hänt, men det konstiga är att positiva saker följt med på vägen.

Jag vet inte hur mycket positivt som följer med att jag ligger sjuk och eländig idag, i stället för att med familj och vänner fira in det nya året på syster E:s anrika och stämningsfulla gästhem. Jag är äckligt svettig och har jättesmutsigt hår. Inte särskilt glamoröst. Men jag ska skåla vid tolvslaget, om det så ska ske i Treo eller Finrexin.

Skål och gott nytt år alla bloggläsare!

En vintervisa

Jag hittade den, sångtexten till Family Four's En vintervisa som vi alltid lyssnade till på julaftan när jag var barn! Önskar den gick att få tag i på CD. Helt av nostalgiska skäl. Minns att jag sjöng "Pille knark, pille knark..."

- - - - - - -

Jag går i vinterkvällen för att köpa fotogen,
istappar längs taken gnistrar
i gatljusets gula sken.

Knirre knarr, knirre knarr,
snökristaller och julgransbarr.

Skorstensröken stelnar till sockervadd
mot blå maräng i ett islandskap,
trädens grenar spretar,
plastmänniskor letar efter gemenskap.

Då får jag se en gammal man
som fallit kull på trottoaren,
ingen vill veta av'en.

Jag går i vinterkvällen för att köpa fotogen,
vinden driver byar av yrsnö
och människor mellan skyltfönstren.

Knirre knarr, knirre knarr,
snökristaller och julgransbarr.

Vid sovrumsfönstret

Jag ligger till sängs för andra dagen i rad och bara hoppas att jag ska bli frisk till i morgon. Vill så gärna fara på stort nyårskalas till syster E.

Det dunkade till i sovrumsfönstret alldeles nyss och en liten fågelkropp rasade ner. Jag öppnade fönstret, lutade mig ut och försökte hitta fågeln men lyckades inte. Domherrar med grannröda magar flaxar omkring borta vid komposten. Vår stora frasse stegar stolt omkring och inspekterar ägorna. Med sin yviga päls ser han mest ut som en levande havrekärve mot snön.

Det ryker från skorstenen på lillstugan. Byggarn tänker antagligen bada bastu. Det gamla tegeltaket är vitt av snö och rimfrost. Solens eldsken flammar ovanför skogen borta på Storberget.

Jag har bett

Jag har läst ut din bok, IV. Och jag har bett för dig i jul. Jag har bett att det ska gå bra för dig, att du ska orka igenom en gång till, och att det aldrig ska komma tillbaka.

Jag ber för dig också, A-M. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga i mina böner, annat än att jag vill att du ska få den hjälp och det stöd du behöver, och att du ska bli fri från smärtan, tröttheten och oron. Får man be om mer? Får man be om att du ska bli helt frisk och aldrig drabbas igen? Jag gör det i alla fall.

Jag ber. Det känns som att skicka upp såna där svävande lyktor, ni vet, upp i luften. Eller flaskpost ut i havet. Jag kan bara hoppas och önska att någon tar emot dem.

Ansvar

Det är inte så lätt att vara nio år som man skulle kunna tro. Man är inte sådär småbarnsgullig som man var när man var liten och man är inte tillräckligt stor för att alltid bli tagen på allvar. Man är i en mellanålder. Nästan osynlig.

Ändå oroar man sig för framtiden. Man tar ansvar för både skolan och familjen och vill se till att alla mår bra, att mamma och pappa inte skiljer sig.

Det kan bli för mycket. Då känns ingenting roligt längre. Man vill inte dö, men man vill stänga av hjärnan och bara sova sova sova.

Ibland kan det vara skönt att bli ordentligt fysiskt sjuk också, med hög feber, nästan fyrtio grader. Då vet man varför man mår dåligt. Och då behöver man inte känna ansvar och skuld för allt möjligt.

Och det är skönt att få visa sina känslor, gråta ut och berätta vad det är för tankar och rädslor man har. Då är det bra om någon lyssnar och tar en på allvar. Utan att förstora eller förminska problemet.

Karl-Bertil

Jag: "Har du fixat disken?"

Mellanpojken: "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."

Jag: "Ok... bra."

December

Jag är tillbaka. När december kommer träder jag in i en ny fas. Jag formar ett avslut och bereder mig på en ny början. Det ska märkas. Framför allt kännas, i både kropp och själ. Man blir trött, men på nåt vis också renad.

Pepparkakan på bilden finns nu i magen på ett av småbarnen som gästade oss på julafton.

En viskande liten tomtenisse smög omkring och letade efter godisbordet. En liten peppakaksgubbe komponerade egna sånger på pianot. En Carl Larsson-flicka samlade sina klappar under buffén och väntade till sist med att öppna dem.

En vithårig morfar var för första julen någonsin inte ute på ärenden när tomten kom. Det var däremot en långhårig biker-dad. En mormor samlade upp kringspridda paketpapper. En febrig lilltös satt i sin mammas famn. En syster serverade drycker och fotograferade. Två tonåringar frågade "Kan vi hjälpa till med något?" En byggare stekte korv och tog julsnapsen med sin svägerska. Alla sjöng Stilla natt.

Morfars gravade lax och magiska "knyttgröt", Byggarns köttbullar och julskinka, syster E:s rotsakslådor, min grekiska sallad...

Förkylda syster E ligger nerbäddad i soffan i mitt arbetsrum och stämmer Fellis lilla julklappsgitarr.

Jag behöver människorna. Men också elden, friden och lugnet.

Poltergeists

Hela huset vibrerar och fönsterrutorna skallrar. Det dundrar i trappan och något regnar ner från springorna i taket. Det skramlar, dunkar till och en kort stund blir det tyst. Mummel hörs, men snart är orkanen igång igen. Något flyger genom rummet. Ett tjut hörs, ett spefullt skratt. Vårt hus är hemsökt. Så måste det vara. Av poltergeists!

För inte kan det väl vara de rara tonåringarna...?