Jag-reformen

Jag lyssnade till en krönikör på P1 härom dagen. På ett både träffsäkert och gripande sätt beskrev personen det som nu händer i svensk politik som en jag-reform. (Till skillnad från 60-talets du-reform.) Krönikören menade att den jag-politik som i fyra år bedrivits i Sverige har ställt dörrarna på glänt för sverigedemokraterna.

Och socialdemokraterna, de hamnade obönhörligen på efterkälken. De glömde förklara att vi-tänket gagnar även jaget, att "jag" tjänar - såväl direkt som indirekt - på att "vi" mår bra.

Gränsland

Sommaren dröjer sig kvar och leker lite med hösten. 

Här i Gammelgård pysslar var och en med sitt. Byggarn som fått en rejäl förkylning ligger nerbäddad och läser en bok om Che Guevara och Fidel Castro. Yngsta dottern bläddrar i Katarina Gäddnäs Vitbok. Hon letar efter dikten om Guldfisken. Mellanpojken har dragit på sig boxhandskarna och tar en match mot sandsäcken.

Jag saknar stora O som flyttat. Men jag skrattar ännu åt hennes senaste one liner när hon var hemma. Hon hade hittat mina leriga promenadskor och tittade glädjestrålande på sin rörelsehindrade mor: "Men mamma, har du varit off road?!"

Idag lagade jag makaronilåda för första gången i mitt liv. Den blev torr. Men familjen var snäll nog att låtsas tycka om den. Mellanpojken pressade i sig tre portioner. Till makaronilådan åt vi lättkokta sparrisar med smält smör. Och majskolvar.

I natt låg jag i skogen med huvudet på mjuk björnmossa. Små rävungar kilade förbi, alldeles intill mig. Någonstans i närheten kluckade vatten.

Syns inte - finns inte

Det svenska valet blev en rysare. Likaså resultatet. Såväl väljare som politiker har fått sig en rejäl tankeställare. Förhoppningsvis också medierna. Det positiva i allt som hänt är att det unkna som legat och pyrt kommit upp till ytan. Ingen kan undgå att se det. Strategin "syns inte - finns inte" funkar inte längre. Nu är det full öppenhet som gäller. Och nya strategier.

Djupaste respekt för demokratin

Året var 1994. Det var presidentval i Finland och kampen stod mellan Elisabeth Rehn och Martti Ahtisaari.

Min farmor hade varit och röstat. Hon hade lagt sin röst på Ahtisaari, men ångrade sig när hon kom hem. När hon tänkte efter ville hon nog rösta på en kvinna i alla fall.

Min pappa hade inte varit och röstat än, men tänkte rösta på Ahtisaari. När han fick höra att farmor ändrat sig och nu kände sig missnöjd erbjöd han sig att lägga sin röst på Elisabeth Rehn i stället. Det skulle ju ändå bli rätt i slutändan.

Jag känner djup respekt. Respekt för min farmor som i åttioårsåldern vågade ändra åsikt och rösta på en kvinnlig presidentkandidat. Respekt för min pappa som genom sitt handlande visade kärlek och respekt både gentemot sin mamma och - demokratin.

Tillbaka i hösten

Jag damp ner i ett slagregn hemma på Åland, förvånansvärt pigg. Världen är fortfarande grön, men med små klarröda partier i lönnkronorna. Jag känner mig välkommen i hösten.

Hemma väntade katterna och svärmors hemvetekaka. På jobbet väntade omstruktureringar, budgetförslag och bidragsansökningar.

Jag har sett ikapp de svenska valdebatterna och partiledarutfrågningarna, samt läst diverse valledare och valbloggar. Det gläder mig att de rödgröna och framför allt Mona Sahlin skärpt sig och nu spurtar, trots en negativ mediabild.

Fredrik Reinfeldt gjorde en halv groda när han i duellen mot Mona sa: "Arbete ger frihe...". Här hejdade han sig, men min tonårsson uppfattade minsann: "Haha. Han sa nästan ARBEIT MACHT FREI".

Fem funderingar om Frankrike

Färska fikon. En allitteration lika god och anspråkslös som frukten. En frukt vars smak förstärks tiofalt när den torkas. Och vinet som odlas fält vid fält i trakten, det sägs bli bättre om vinstockarna får konkurrera med varandra om näringen. Rötterna går då djupare ner i jorden. Undrar om det är likadant med oss människor, blir vi lite bättre under press, om vi måste kämpa och dela med oss?

Men ändå, tänk att någon gång i sitt liv, efter en lång törnrosasömn, få slå upp sovrumsdörren rätt ut mot en ny värld, alldeles verklig ...

... och blicka ut. Längre ut. Och ännu längre ut. Tills rötterna säger stopp.

Det pittoreska och gemytliga Frankrike. Men så tillrättalagt och prydligt. Jag blir lite rädd ibland. I såväl småstäder som byar är byggnaderna väl underhållna, skyltarna och blomsterplanteringarna perfekta. Var är skavankerna och sprickorna? Var är det som visar att det bor människor av olika slag här? Jag kan inte låta bli att undra vad som döljer sig bakom landets välputsade fasad.

Och vad bär folket med sig från förr?

Mmm, päron...?!

Vi har löst gåtan om vad det var för bitter frukt Byggarn plockade ner och högg tänderna i.
Någon som vågar sig på en gissning?

Nånsorts djur och nånsorts frukter

Små ödlor springer över stenväggarna. Nånsorts mus kilade uppför ett hopfällt parasoll i pingisrummet. Nånsorts jättepadda klafsade in i samma rum. En fet helikopterlik geting ville landa på Byggarns kudde. Nånsorts minigräshoppa jagade Felli.

"Måste vara nånsorts päron", sa Byggarn och tog en tugga av den gröna frukten från trädet... Med vidöppen mun, stirrig blick och dreglet hängande rusade han in till kökskranen. Det var definitivt inte päron.

Nånsorts bilder kommer längre fram.

Slottsmiljö och vardag

Lantgården vi bor på känns mer som ett slottsområde. Mangårdbyggnaden av sten är belägen på en höjd med dalar och berg runtomkring. I närområdet finns vingårdar, majsodlingar och solrosfält. Klätterrosor pryder husväggen utanför vårt sovrum.

Det regnade under förmiddagen idag. Regnet var välkommet av flera orsaker. Markerna var torra, spruckna och gula (men förvånansvärt snabbt blev de gröna igen av vätan), Felli och jag hade bränt oss i solen och behövde hålla oss undan allt vad UV-strålar hette, och barnen behövde ägna sig åt skolarbete. Felli räknade matte, Mellanpojken jobbade med tyska och finska, medan stora O fick privatlektioner i vinlära av husets sommelier.

Natt i Duras

Natten i Duras är lika mörk som den nordiska natten. Jag sitter i sängen lite skakig efter att syster E berättat en spöklik historia från verkligheten. Vi har druckit lokalproducerat vin och ätit ädelostar. De andra i huset sover nu. Men jag vill ge er en kort rapport om hur livet är i Paradiset.

När vi slog upp de franska glasdörrarna ut mot vidderna den första morgonen här i Duras blev vi stumma. Sommardofter strömmade in i vårt sovrum och utsikten var rent magisk. Det sög till i magen av förväntan. Solen gled sakta upp över himlen och temperaturen klättrade småningom upp mot trettio grader.

Efter en frukost bestående av te, kaffe, grapejuice, ägg, croissanter, baguetter, marmelad, marmite och tomater parkerade vi oss nere vid gårdspoolen och simmade, solade och läste. Vi plockade färska fikon från träden och grillade korv vid lunchtid. Inga grannar i närheten. Inga andra turister. En traktor hördes på avstånd.

Aloe vera räddar oss från andra gradens brännskador.

Nu hör jag nattregnet komma.

France, voici nous allons! (Eller vad det heter...)

I morgon bär det iväg. Jag river upp hela min familj från skolor och jobb och drar till Frankrike. På den stora lantgården i Bergerac, nära Bordeaux, ska vi sammanstråla med min syster E:s familj och mina föräldrar.

Där ska vi sola, simma i vår privata gårdspool, fiska i sjön, gå på marknader, shoppa och äta gott på restauranger. Framför allt ska vi koppla bort från vardagslivets alla krav och måsten. Vi ska njuta, slappa, spela Nationalencyklopedin ("Nenne"), prata i munnen på varandra, sitta tysta och - umgås!

När min familj återvänder hem ska syster sommelier resa vidare månaden ut och träffa producenten av den 1800-tals-champagne som hittats i ett gammalt vrak här på Åland. Tänk att hon smakat på den historiska undervattenslagrade drycken! Den hade varit helt bortkastad på mig. Nu ringer tidningar, radio och tv från hela världen och vill ha sommelierens proffsuttalande. Vilken tur att hon är en fena, inte bara på vin, utan även på språk och snygga formuleringar.

Vi lär ha internet på lantgården i Frankrike, så kanske, kanske kommer det att komma ett och annat blogginlägg därifrån. Och förhoppningsvis bilder! Stay tuned.

Kvinnor och integritet

En kvinna satt på en parkbänk och grät i morse. Hon torkade sig i ögonen med ett papper och gungade med överkroppen fram och tillbaka. Många gick förbi henne. Oseende.

Så kom två andra kvinnor gående. De närmade sig henne försiktigt. Stannade, böjde sig fram och sa något. Den gråtande kvinnan tittade upp. Gestikulerade med pappret i handen när hon talade.

De båda kvinnorna satte sig ner på varsin sida om den gråtande kvinnan. Rörde henne inte. Lyssnade bara uppmärksamt. Länge satt de där. När gråten avstannat och gesterna stillnat steg de upp, skakade hand med kvinnan och gick vidare.