Stressad

Jobb på dagen. Mixningslyssning och skivomslagsredigering på natten. Bråttom. Lever just nu nära kalendern. Möten. Repetitioner. Planera och organisera. Hämta och skjutsa. Ringa och boka.

Födelsedagar som ett pärlband genom september och oktober. En vän fyllde 60, Byggarns mormor 93, svärmor fyllde 70 idag, Mellanpojken fyller 15 på söndag, Byggarn fyller 50, min pappa 69. Födelsedagar kan vara trevliga avbrott i den grå vardagen, men inte när alla kommer på en gång! Vad är det med folk i december?! Det är ju en massa bra på teve då, har de inte fattat det?

Mår inget vidare heller. Ont i magen. Magsjuka?

Önskar att jag hann blogga om nåt vettigt.

Lapp på kylskåpet

Borttappat från höger jackficka
En pensionssparande gubbe med resårband på huvet.

Det där med yttrandefrihet

Aftonbladets ansvariga utgivare Jan Helin och Lena Mellin har satt ner foten. Sverigedemokraterna får inte valannonsera i deras tidning. Jag är kluven till beslutet.

Å ena sidan jublar jag åt att någon äntligen har stake att göra en tydlig markering mot dessa unkna partier som vinner mark här i Norden. Av någon anledning har yttrandefriheten (som jag dock in i döden försvarar) tvärtemot sitt syfte skapat en sorts flathet i offentligheten. Man rycker på axlarna, stiger åt sidan och bugar sig.

Å andra sidan är jag tveksam till beslutet. Jag skulle hata att se SD vinna röster på sitt martyrskap!

Jag är inte såld på Aftonbladet, men jag är såld på Jan Helin. Jag har aldrig tyckt så bra om vår blå lokaltidning här på Åland som när han var chefredaktör. Det var lyckligt för vår röda tidning att Jan Helin slutade på den blå.

Lustigt att de ser ut att vara så lika typer Aftonbladets Jan Helin (t.v.) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson (t.h.).

Stolt

Ibland kommer den över mig. Stoltheten över mina barn. De är så fina människor alla tre! Så rejäla, så snälla, så knasiga och så kloka! Man mår bra i deras sällskap!

Mammor ska inte skryta över sina barn, jag vet, men jag bara måste få pysa ut lite lite stolthet.

Septembersöndag

Det dunsar när plommonen landar på gräsmattan. Det dunsar rätt ofta just nu. Vi har nog aldrig haft så mycket plommon som i år. Barnen har plockat i flera omgångar. Jag har placerat ut små skålar med plommon här och där i huset. Borde kanske göra något av dem, saft eller chutney eller nåt, men är man medlem i apatikerförbundet så är man.

Byggarn har tagit Mellanpojken och Felli med sig ut på fiskafänge med farfar. De ska tävla som ett lag i släktens årliga fisketävling. Få se hur det går för dem.

Själv är jag lite slak efter att ha suttit uppe i natt och druckit vin med en vän. Det där andra som man ska göra på helgen? Helgen är väl inte slut än.

Apropå ålänningars tövliga sociala sätt, jag fick höra om ett gäng åländska ungdomar i fjortonårsåldern som var på klassresa till Stockholm igår. När de lufsade längs Drottninggatan blev de erbjudna ett gratisnummer av DN.

- Nej tack, min herre! svarade en av gloparna.

"Min herre?!" Kanske förvandlas vi till artiga finlandssvenskar när vi far västerut till Sverige? Och när vi far österut till fasta Finland kanske vi blir käcka sociala akrobater som svenskarna? "Jajjamensan! Fattas bara!"

Nja. I det här fallet var nog "min herre" ett uttryck för den där svårdefinierbara åländska humorn.

En fredag på jobbet

Datorn krånglar. Vill inte koppla upp sig på nätet. Vill inte öppna det interna systemet. Segar. Laddar... laddar... Totalvägrar. Ger sig motvilligt. Öppnar sig. Långsamt. Jag börjar beta av mailen. Känsliga saker, diplomati behövs. Men hur...?

Dagen går. Frustrerade röster hörs. Uppgivna suckar. Tystnad. Jag skriver. Googlar efter rätt namn. Datorn segar. Jag väntar. Tänker. En knut i magen. Lite ångest. Jag borde vara glad, det är fredag. Snart dags att stänga ner. Vad har jag fått gjort idag? Inte tillräckligt. Då hörs en kollegas röst i dörrhålet bakom mig:

- Vad ska du göra i helgen då? Det gamla vanliga, supa och knulla?

Den svåra ålänningen

Vi ålänningar lär vara svåra att komma in på livet. Det upplever många inflyttade på Åland. Jag läste det senast i dagens tidning och jag har hört det förut. Vi är välvilliga och hjälpsamma, men svåra att lära känna. Det går bra att prata om väder och näringar, men närmar man sig människan tar det ofta stopp.

Jag undrar vad det kan bero på.

Vi är inga sociala ekvilibrister som svenskarna. Vi är inte heller snyggt belevade som finländarna. Vi är faktiskt rätt stelbenta och tövliga i sociala sammanhang. Nästan ohyfsade. Oskyddade? Dessutom är vi envisa och halsstarriga, tycker att rätt ska va rätt. Men samtidigt vill vi inte sticka ut hakan. Lokalpressen är full av anonyma magsura mess. Behöver jag säga att vi är dåliga på konflikthantering? Vi löser allt praktiskt, men lämnar känslorna därhän.

Kanske har vi någon sorts charm, för vi tar oss fram i världen, vill göra oss hörda. Vi vill att folk ska komma till Åland. Och folk kommer verkligen till Åland! Folk blir förälskade i ålänningar och bosätter sig här.

Men vad gör vi för att underlätta för våra inflyttade att acklimatisera sig? Delar vi med oss av oss själva? Och visar vi ett genuint intresse för de kulturer som kommer till Åland?

Jag vet att jag generaliserar. Det måste man ibland.

Årstidsförvirring

Jag har pratat om brittsommar (som jag nu fått lära mig infaller först i oktober) och njutit av första höstbrasan. Men jag är tydligen alldeles för tidigt ute. Felli var med Byggarn till stranden och simmade idag. De tycker det är sommar ännu i september...

Fotografering på naturens villkor

Det blåste konstant från fel håll och solljuset var skarpt och bländande. Ögonen rann och vi grinade illa. Därför bestämde vi oss för att blunda. Vi blundade och njöt. Solen värmde och det doftade hav. Vi överlämnade ansvaret helt åt fotografen Rob Watkins som gjorde det bästa som gick att göra under de förhållanden som rådde. (Bloggbilderna är tagna av Martin Cromwell-Morgan.)

Syster J, vars brygga vi stod på under plåtningen.

Syster E, vars man jag lånade som bloggfotograf.

Ulvens Döttrar försöker samarbeta med naturen. Är man tvungen att göra en utomhusfotografering klockan två en blåsig eftermiddag, så får man göra det på naturens villkor.

Rob levde farligt. Man blir yr av solglitter i vågorna. Vi kom överens om att ifall han druttade i spat skulle han i fallet hiva kameran till oss.

Influensan

Foto: Byggarn

Byggarn har bett mig kontakta influensainformationen, eftersom jag hör till riskgrupperna. Det har inte blivit av förrän nu. Jag fick veta att jag ska tvätta händerna, undvika folksamlingar och resor och ge akt på symptomen. Om jag får influensasymptom måste jag få Tamiflu inom fyrtioåtta timmar.

Det är inte så jäkla lätt att undvika folksamlingar när man jobbar i skola och på bibliotek.

Mellanpojken är hemma med halsont och stegring. Har jag inte lite örvärk?
Jag börjar känna mig nojig. Lite rädd för den där Influensan. Måste försöka klara mig undan smittan åtminstone till oktober då vaccinet kommer.