Helga dagen

Det snöade äppelblom utanför mitt sovrumsfönster i morse. Vid ytterdörren börjar brudspireornas vita blomklasar bli bruna, deras blomningstid är så kort. Men det gör inte så mycket, för syrenerna tar vid och sprider både doft och färgprakt.

Det är morsdag på sina håll i världen. Konstigt att man inte firar den samma dag överallt. Vi firade i alla fall Helga-dagen, Byggarns mormors namnsdag. När Byggarn stegade runt på blomsterängen och plockade skogsnäva, smörblomma och hundfloka för att ge till sin mormor gjorde det lite ont i mig. Jag kan inte plocka blommor längre. Det är för tungt. Men jag ska prova plocka med min griptång någon dag. Den klarar det mesta.

Just när vi satt oss ute på balkongen hos Helga mormor för att blicka ut över Kyrkdalen och njuta av kaffet och den himmelska ålandspannkakan startade fastighetsskötaren gräsklipparen. Idyllen krackelerade omedelbart. Ljudet var så öronbedövande att situationen nästan blev komisk.

Svärmor fick nog. Hon lutade sig över balkongräcket och viftade mannen till sig.
- Hördö, det är söndag. Pingstdagen. Solen skiner, fåglarna kvittrar och vi sitter här och dricker kaffe. Kan inte gräset få växa en dag till?

Bra, tänkte jag. Helga dagen. Det är Helga-dagen.

Hemma

Jag sov länge idag. Väldigt länge. Tänker inte avslöja hur länge, för jag har inte kommit förbi det där att man ska skämmas lite för att man inte är uppe i ottan även om man är ledig. Jag har inte ens gjort något vettigt dagsverke som kompensation. Har varken skurat ur kylskåpet eller fyllt i nån blankett.

Vad har jag gjort idag? Jag har suttit en timme vid köksbordet och druckit kaffe och pratat med stora O:s pojkvän. Helt oväntat blev det ett rätt öppenhjärtigt samtal. Han är en bra kille.

Jag har suttit i gröngräset och läst Liza Marklunds "En plats i solen". Skönt. Fågelkvitter, humlesurr och det där enträgna torra ljudet av Byggarn som rengör grillen med en stålborste.

Märkligt hur mätt jag blivit på Lizas böcker. Det är samma plot, samma feministiska perspektiv, samma dialog, samma tonfall och attityder. Jag gillar visserligen Liza och räknar mig som feminist, men nog vore det kul med nya grepp.

Längtar efter nya författare, nya böcker att ramla in i sådär pladask. Eller mjukt. John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in var rätt fin och Ulrika Kärnborgs Myrrha tyckte jag om på många sätt, men ingen av böckerna slog knock på mig. Jag vill bli knockad!

Jag har sovit, pratat och läst. Mer har jag inte gjort idag. Men jag har varit hemma.

Jo, förresten! Jag har diskat också! Hur kunde jag glömma det? Kanske har jag en feministisk teori här. Kvinnan glömmer sina insatser, eftersom hon gör dem automatiskt. Med mannen är det lite annorlunda; känslan av att nyss ha diskat kan sitta i rätt länge ...

Kontrasternas program

Vårt schema på mässan i Göteborg var tajt och vi var trötta efter lördagens konserter och flygresor.

08.00 Stage setup for Daughters of the Wolf
08.45 Sound check, follow spot operators on the set
09.15 Rehersals including video
11.45 General meeting artists and technicians etc.
12.15 Lunch for artists and crew
13.30 Back stage
14.00 Congress opening
14.10 Daughters of the Wolf

Framträdandet gick jättebra, även om all rök gjorde det svårt att se scenkanten... Lite obehagligt. Och när vi skulle skrida tillbaka ut bakom scenen hittade jag inte min utgång, så jag fick improvisera en aning.

Bakom scenen träffade vi den suveräna rytm-/dansgruppen Jeerk. Vi hade sett deras sound check och var helsålda. Shit, vad bra de är! Jag har sett dem både i Let´s dance och i Melodifestivalen för något år sedan, men jag fattade inte att det var de förrän jag kollade deras hemsida.

När vi gjort vårt framträdande och kom in bakom scenen sa en av danskillarna: "Fan, vi kunde ju ha byggt ihop våra program!" Det tog vi som en komplimang! Vi började i alla fall fantisera om ett framtida gemensamt projekt. Ett kontrasternas program. Vitt-svart. Stillhet-rörlighet. Finstämda klanger-dova rytmer.

Dör vi så dör vi

När vi sjöng de sista tonerna i Runebergssalen i Jakobstad hade Byggarn kört fram bilen och stod med motorn igång, beredd att i raketfart forsla instrument och ulvsystrar till flygplatsen i Kronoby. Piloten ringde och sa att vi kunde se fram emot en vacker solnedgång. Då öppnade vi flaskan.

Vi visste att planet skulle vara litet, men så här litet ... Byggarn och piloterna fick tänka till ordentligt när de stuvade in instrumenten och framför allt trumstativet.

Jag tackade Byggarn för de här åren vi fått tillsammans ...

... men började se fram emot en luftfärd med mina halvtokiga systrar. Dör vi så dör vi, tänkte jag. Vi skrattade och grät åt allt och ingenting i vanlig ordning, vi drack whisky, åt äpplen och tuggade choklad. Vi höll varandras händer eller gjorde obscena gester åt varandra.

Efter en stund lugnade vi ner oss och försjönk i korsord, romaner och SvD:s kulturbilaga.

Och jag tänkte med tacksamhet på allt jag var omgiven av. Jag befann mig mitt ute i det fria, utan mark under fötterna, men var ändå omsluten av värme, och av en kraft som bar mig framåt. Jag tänkte på musiken och på Ulvens Döttrar. Jag tänkte att det borde varit vi som fått barnkörens autografer på våra t-shirtar. Inte tvärtom.

Och jag tänkte på Göteborg. Bokmässans Göteborg. Saluhallens Göteborg där syster E och hennes M förlovade sig.

Vi landade kl. 00.00, mjukt som i bomull.

En annan verklighet

Vi har landat, fysiskt, i verkligheten. Men mentalt är vi fortfarande kvar i en helt annan verklighet. En verklighet jag bara glimtvis kan återge.

Norbusang i Jakobstad. Jag fick uppleva hur det känns att höra en jättekör bestående av fantastiskt musikaliska barn från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Grönland sjunga texten "Vandring" - som jag själv skrivit, till musik - som syster E skrivit, dirigerad - av syster J!

Och, Poetcarina, du hade också gråtit! Du hade gråtit av allt det blå, böljande och levande när du hört barnen sjunga din "Bön för Östersjön" i syster E:s sexstämmiga arrangemang. "Sjööööstjärnorna" lyste på ren åländska även hos de grönländska barnen.

Nu tonar vi ut

Nu tonar vi ut här, för att tona in på andra ställen. Den som vill får gärna följa med. Lägg bara en hand på någons axel, som Harpasione gör när hon vill följa med. Grabba tag om ullen på gumsegull och virvla fritt uti gränslösheten, som Poetcarinas Lisbeta. Vi återvänder om fyra dar. Med universums frost i ögonfransarna.

Unika fönster

Uti fönstret du ser
vad som händer, ibland
det bara fins massa ränder,
kalla och skakiga hender,
och du vill inte se bränder.
UNIKA FÖNSTER!

Felli, 9 år

Mini-turné, maxi-rädsla

På onsdag far Ulvens Döttrar på mini-turné Jakobstad-Göteborg. Byggarn följer med som roadie på finska sidan och syster E:s M (bilden) på den svenska. Vi bilar norrut och flyger (3,5 h!) söderut.

Jag är jätteförkyld. Och flygrädd dessutom. Det är ett litet plan vi flyger med. Jag förbjöd Byggarn att följa med på flyget ner till Göteborg, så han får bila tillbaka hem. Jag vill inte att vi båda dör om planet störtar. Nån måste bli kvar och ta hand om barnen.

Jag mailade till piloten idag. Vill att han ska säga något som får mig lugn.

Olle och de andra

I går lyssnade jag till Freddie Wadlings tolkning av Olle Adolphsons Trubbel och jag sköljdes över av minnen från min barndom. Som när Olle satt här i vår gamla kökssoffa, drack whisky och berättade mer eller mindre trovärdiga historier om sina resor.

Lill (Lindfors) var här. Och Brasse. Vi satt runt köksbordet och åt pizza och sjöng. Det var alltid fest när de kom till Åland.

Mamma utlovade en slant till den av oss ungar som först hittade en napp åt syster E. Alla rusade iväg utom jag. Brasse gav mig då en slant för att jag inte var girig. Men sanningen var att jag inte ville missa något av det de vuxna pratade om.

Mamma och Lill pratade litteratur och svenska kungar. Södergran och Strindberg. Erik XIV och Jarl Kulle. Olle pratade konst och Nils Ferlin. Brasse ville läsa Fantomentidningar. Han sa: "Det är ok att läsa böcker bara man läser serier också! Eller är det tvärt om?"

Ofta tävlade de om de svåra orden (Vad hette den där listan?) i Reader's Digest. Ibland bråkade de. Eller "diskuterade"...

Telefonen ringde och Lill svarade: "Lillemor." Som min mamma. Folk blev lurade varje gång.

Kanske var det midsommar. Brasse svingade mig i luften runt midsommarstången på Bergbo och byns ungar följde honom i en stor klunga. De ville ha autograf. Jag vandrade glatt med i klungan, men fattade inte riktigt grejen med autografer.

Nellan (Lills dotter) och jag hade show hemma i salen. Det hade vi varje sommar. Då måste alla vuxna samlas och titta. Vi sjöng playback till både Lills och Magnus & Brasses LP-skivor. Vi gjorde "Söderjäntans söndag", "Tajta jeans" m.m. De vuxna skrattade och applåderade, men herregud, det kan ju inte ha varit så himla kul...

Pappa kom hem någonstans ifrån - rejält på lyset. Han som aldrig dricker. Satte sig på badkarskanten och ramlade ner i badkaret. Kanske var Olle ändå rätt nykter den kvällen för han stod i dörrhålet och sa: "Fan, vad avundsjuk jag är...".

Och den där morgonen när galenskapen drabbade Lill och mamma... Innan frukost promenerade de till butiken och handlade - barfota och i bara morgonrockarna! Och med gravallvarliga miner. Byns tanter fick nog en hel del att prata om.

Såg att Lill sjöng Olles Trubbel i Så ska det låta. Tänkte på att de var goda vänner, Olle och hon. Att det känns sorgligt att han är borta. Men minnena är kvar. Och hans sånger.

Lill fyllde år igår. Jag brukar inte gratta henne, men igår skickade jag ett sms.

(Bilden är ett självporträtt av Olle A.)

Kontorsarbete

Oftast är repen med Ulvens Döttrar kreativa och roliga, även om det händer att vi ryker ihop.

Men igår var det mer som kontorsarbete. Vi behövde få det undanstökat. Sätta låtordning, dra igenom och tajma. Systrarna var stressade och så trötta att de knappt kunde stå på benen.

Andra söndagen i maj. Man försöker avfärda morsdag med "kommersiellt påfund", men nog känns det allt att man inte umgås med sina barn denna dag.

Bara för att man måste få kontorsarbetet undanstökat.

Fyrtioårstankar och buggsvängar

"Jag är så rädd att jag ska förlora mina minnen!" sa en av kussemurrorna igår. "De minnen jag kopplar ihop med dofter, smaker och låtar jag hör..."

Vi pratade åttiotalsrock, kulturpolitik, ekobönder och litteratur.

"Det var du som lärde mig supa!" sa en kussemurra till en annan.

"Det var jag som lärde dig kyssas!" sa en annan.

"På armen ja!"

"Jag vill ge ut en roman!" sa en tredje.

Vi pratade kvinnor då och nu. Generationer. Våra föräldrar.

Vi pratade vänskap. Inte släktskap.

"En buggsväng kan man väl få?" frågade en överförfriskad ung grabb ute på trottoaren.

"Självklart!" svarade kvällens huvudmurra. Och där, på trottoaren, tog de varandras händer. Två främlingar i natten. Den ena fyrtio, den andra tjugo. Och buggade så benen sprätte och håret flög.

Det doftade nyklippt gräs.

"Jag ser huset! Jag ser huset!"

I hemknutarna

Vi håller oss mycket i hemknutarna just nu. Stora O går i Folkhögskolan (bilden), alldeles nära där vi bor, och Byggarn har fått uppdraget att byta panel på den gamla skolbyggnaden. Själv är jag ledig och hemmavid. I morse ringde Byggarn:

- Gå till ett fönster och titta bort mot Folkhögskolan!
- Ok. Och nu?
- Ser du skolan?
- Ja?
- Ser du mig?
- Nä...
- Men jag är alldeles vid taknocken och jag ser hela byn, jag ser vårt hus!
- Mm. Men jag ser inte dig.
- Men om du öppnar fönstret? Nu vinkar jag till dig! Hej hej!
- Men snälla du, jag ser inte ens en liten prick av dig. Men det känns bra att veta att du står där och vinkar till mig. Det räcker för mig. Jag vinkar tillbaka till dig nu. Hej hej!
- Ok.
- Ramla inte ner vad du gör.
- Ok...

Tonårspojkar, strömming och tillhörighet

Tonårspojken hoppade på mopeden och fräste iväg med sina kompisar. Flera timmar var han borta. Var håller grabben hus? undrade föräldrarna. Så kom pojken tillbaka med en påse nyryckta strömmingar. "Det är jag som står för middan!" sa han och ställde sig vid spisen. Så gott det var! Så gott det var att se pojken. Han som sagt sig lida av "dyshemkunskap".

För övrigt har jag varit litterärt sysselsatt. Jag har läst in en ny Daisy-bok, Sagan om Linden. Och så har jag skrivit en text på temat tillhörighet för S:t Olof. Den uppgiften var knepigare än jag trodde att den skulle vara. Tillhörighet. Man tror att innebörden är så självklar. För ibland är den det.

Och så har jag vistats här en hel del. Välkomna!