Det fungerade inte riktigt lika smärtfritt idag. Vi rök ihop så häftigt som vi inte gjort på flera år. Vi som skrutit över att vi blivit så vuxna och mogna att vi inte bråkar på övningarna längre. Men stressen och tidsbristen gick ut över spelglädjen och kreativiteten.Varför tilllåter vi oss själva att bli så upprörda? Kanske just för att vi är systrar. Kanske för att vi vet att våra relationer är så starka att de håller för stormar.
Vår far klev in när det yrde som värst och gjorde en Birgit Friggebo: "Nu tycker jag att vi alla tar varann i hand och sjunger We shall overcome!" Hade han menat allvar hade han nog fått en djembe i skallen.
5 kommentarer:
Haha! Jag kan se det framför mej; tre vackervittror i vild strid och en ulvpappa som försöker lugna ner det hela! För allt i världen; låt inte eldarna slockna!
Det gör gott att rensa luften ibland och relationen blir bara starkare om den får utsättas för påfrestningar!
*Kluckar lite godmodigt igenkännande.*
Jag har också två systrar.
För det mesta går det bra för om man har meningsskiljaktligheter...ja, då går det också bra. ;-))
Fader Stor-Ulv stapplar ut på förstukvist med en mungiga nedtryckt i halsen, försöker andas fritt.. lugna andetag.. med den där trumman med spräckt skinn som skaver över skallen.. runt nacken.
Han mumlar som i en burk:
"Ja, se faderskapet!"
Stolt:
"Men se, det är ena rejäla döttrar jag har!"
(det hade han nog sagt efter jembesmällen bak i nacken om den skett)
stapplat ut på trötta ben i den vårtörstande trägården och krockat med ett träd.
Som alltid stått just där.
Och fnissat kärleksfull för sig själv.
Fortfarande med en exotisk trumma över huvud. Som en burk.
Poetcarina: Inte slocknar elden så länge vi har Carina Karlsson-bränsle. :-)
Anonym: Absolut!
Isebell Novell: Tänk så olika syskon kan vara! Skönt att ha öppna kanaler.
Matti: Haha! När jag tänker efter är det nog didgeridoon som skulle hivas iväg. Syster J är så rädd om djemben. Didgens eucalyptusträ är inte riktigt lika bräckligt...
Skicka en kommentar