söndag 1 mars 2009

Gravar, ljus och tröst

Det börjar bli länge sedan familjen stod vid Ines grav och sjöng "Lille katt, lille katt, lille söte kaattaaa..." under ledning av yngsta dottern. Men fortfarande ser man en liten stig av små spår som leder till korset och stenen nere vid rosenhäcken. En bukett "blommor" byts ut med jämna mellanrum och ibland kan man hitta ett brev med en sten på.

Vi har pratat om döden idag, Felli och jag. Hon funderar mycket på den. Hennes värsta mardröm är att jag ska dö. Hon har tidigare sagt att om jag dör vill hon hålla min hand i dödsögonblicket så att hon kanske kan få följa med. För hon tror inte att det går att bli glad igen om ens mamma dör.

Idag lät det lite annorlunda. Idag sa hon att hon hoppas att hon inte dör så tidigt, för det är så mycket spännande i livet hon vill hinna göra. Dessutom skulle hon tycka så synd om mig. Barn ska inte dö före sina föräldrar.

Men OM hon skulle dö, ville hon bli begraven på Finströms kyrkogård, sa hon. Och hon ville ha både gravsten och kors, precis som katten Ines. Och så ville hon ha både blommor och gravljus. Kunde vi fixa det? Absolut! (Här vände jag mig bort i nånsorts skrattblandad gråt.) Förresten vill hon kanske jobba med "tröst" när hon blir stor.

Hon har redan börjat.

5 kommentarer:

Katarina Gäddnäs sa...

Underbart!

Anonym sa...

Döden är ju en del av livet. Man kanske måste vara barn för att förstå det. Ett fint samtal! IV

Anonym sa...

Rörande och tillika värmande samtal! "....hinna göra", undrar om man kan få nog och hur det i sådanafall känns. Den unga damen börjar komma till insikt om vad att leva livet kan innebära. Härligt!

ms sa...

de där små tassarna som tassat över iskall snö, säger väl allt. de som smygit sig mot.. de som.. närmat sig.

Isabella sa...

Kat: Och skönt att hon uttalar det hon tänker och känner.

IV: Ja, man får hejda sig som vuxen så man inte börjar undervisa och liksom tala om hur det ligger till.

Lillan: Skönt att livslusten är starkare än rädslan för döden.

Matti: Ja, spår säger en del. Både de synliga och de osynliga. Jag antar att du vet en del om de osynliga spåren... och hur man lär sig leva med dem.