Vallgraven kring bokslottet

Vallgraven kring det blå bokslottet i den fredliga staden Mariehamn blir allt bredare och djupare. Den hungriga draken som lever i vallgravens mörker blir allt mer aggressiv. Den slår med svansen så hårt mot slotts- muren att hela byggnaden kränger och skakar. Avgrundsvrålen fortplantar sig i paviljonger och salar, kammare och korridorer, och en omisskännlig lukt av svavel tränger sig in.

Om några veckor är det dags för årets litterära slottsfest då skalde- konstnärer, sångare och gycklare från när och fjärran samlas för att äta gott, dricka vin och gemensamt hylla berättarkonsten. Men hur ska det gå i år? Slottet har ju ingen vindbrygga! Utan vindbrygga inga gäster.

Stadens snickare har utlovat en spång, men varken kungen, drottningen eller någon annan i hovet tror att en liten spång klarar den folkträngsel och de draksvingar som står att vänta. Det måste till en stabil gångbro, och den ska vara både bred och vacker! Slottsvakter ska stå i givakt vid passagen, den ska smyckas med humle och lysas upp av brinnande facklor! "Låt oss kalla den Venuspassagen!" föreslår hovdamen som suttit och läst himlakroppslyrik av skalden Katarina af Gäddnäs.

"Draken då? Vad ska vi göra med den?" undrar prinsessan. "Den får vi sjunga till sömns", säger hovdamen och kallar på sina båda systrar. Så börjar de sjunga "Tid löper, tid rinner som vatten. Vallgravsdraken gångar sig att sova..."