Under den våta disktrasan

Idag blev det inte ljust ute på hela dagen. Det grå novemberdiset, den klassiska våta disktrasan, låg över byn.

Men här under gör vi så gott vi kan för att överleva. Vi har tända stearinljus på bordet, en eld som sprakar i spisen och julstjärnor som lyser i fönstren.

Igår var jag på fest med ett litet novembersällskap, varma människor jag sällan eller aldrig träffar. Vi åt het soppa, drack champagne och vin, jammade, sjöng Beatles och Povel Ramel.

Det blev så tydligt - man söker sig inte bara inomhus, utan även inombords.

Jaaa!!!

Vi fick bidrag till nästa skivinspelning! I sommar blir det studioliv igen.

Inbäddad

Sovmorgon. Huset inbäddat i snö. Jag inbäddad i dun. Något kittlade i mina ögonfransar. Försiktigt öppnade jag ögonen... En mus! En mörkbrun en med små pepparkornsögon. Jag vände mig snabbt åt sidan, slet åt mig telefonen och ringde Byggarn. Irrationellt, jag vet. Vad skulle han göra? Köra hem från jobbet i ilfart och schasa bort musen? Det kändes i alla fall lite bättre efter att jag fått höra honom säga "Oj då!" och "Usch då!"

Vad pallrig jag är!

Efter

Det finns märken i golvet vid spisen efter ryssarnas vedhuggning under kriget. Men det finns också märken efter stilettklackar i lacken på golvtiljorna. Här övade Byggarn och jag brudvalsen, fjorton år innan huset blev vårt gemensamma hem.

Man gör sina märken här och där. En del försvinner. Endel blir kvar.

Före

Det här är "före"-bilden. Så här ser det ut i salen just nu. Mysfaktor noll. Det råder undantagstillstånd i huset. Om någon vecka hoppas jag kunna lägga ut "efter"-bilden.

Håll med eller håll käft

Jag har nyligen blivit kallad "fitta". Visserligen hopbuntad med ett antal andra "fittor" som dristat sig till att kommentera ett provokativt blogginlägg, men ändå. Det är nytt för mig.

Författaren Åsa Linderborg, däremot, är erfaren (jag vill inte använda ordet "luttrad"). Ett par gånger i veckan skriver läsare till henne att hon är en "sossefitta", "cp-fitta" och en "hjärndöd svinfitta". Andra kallar henne "Palmehora" och tror att hon skulle behöva "smaka lite kuk".

Åsa upplever att det komplexa tänkandet är ifrågasatt. Hon menar att den borgerliga hegemonin har satt tydliga gränser för åsiktsfriheten, och att det aggressiva imperativet stavas samförstånd: Den som inte är med är emot! Det finns bara en väg att gå! Håll med eller håll käft!

Debattklimatet har blivit alltför hårt, tycker hon. Men hon vill värna om polemiken, den som ställer ett resonemang på sin spets, den som kräver klargöranden och ansvarstaganden: Vad menar du? Står du för det du säger?

Det är obehagligt att få sina ställningstaganden granskade och det är jobbigt att utmana någon, men för Åsa är det ett sätt att ta människor på allvar. Det var det för mig också. Tills det där med "fitta" dök upp. Nu vet jag inte.

Blodet flödar

Min mamma ligger på sjukhus efter att ha opererats för tarmvred, en besvärlig sjukdom som dykt upp till och från hos henne under många år. Hon mår emellertid bättre nu. Skönt.

Vårt hem är en byggarbetsplats. Salen och mitt arbetsrum är intäckta med brunt papper. Kristallkronan är omsluten av en svart sopsäck. Vi ska måla och tapetsera.

Hissen på jobbet ska få nya dörrar, så jag jobbar tillsvidare hemifrån...

Byggarn och jag har skrivit en insändare och protesterat mot den planerade nedläggningen av Pålsböle skola. Jag har även pratat i radio om kommunpolitikernas märkliga ekonomiska prioriteringar.

Jag har haft en intensiv telefon- och sms-kontakt med konstnären Kari Niskanen. En god och intressant människa. Vi samarbetade kring hans till en början hemliga protestinstallation på torget.

Vad har hänt mer?

Jag har färgat håret mörkt. Jättemörkt. Frissan tyckte mitt hår var för slitet för att blekas.

Och så lånar jag och mina systrar våra sångröster och våra instrument åt Gud och en av hans körer. Jag försöker att inte känna mig som en hycklare. Musiken är vacker, väldigt vacker. Och texterna får i vissa fall håren att resa sig på mina armar.

Det är kaotiskt i mitt liv, men jag är glad. Glad för att det händer saker. Blodet flödar. Rött, hett och helande.

Nytagna foton kommer när kameran slutar triskas och går med på att släppa ifrån sig bilderna till datorn.

Den största kärleken

Fellis pappa är stor och har raspiga kinder.

Han följer med, och man får följa med honom. Nästan vart som helst.

Han kan klättra högt och sätta upp gungor.

Och han kan knyta fast båtar.

Man får sitta i hans famn. Han tycker inte att man blivit för tung.

Barack

Rätt man vann!

Vi firade, pappa och jag.
Med kokosbollar!

Hillary

Jag gillar Obama, men tänk om det varit hon ändå. Hon som sedan barnsben känner båda politiska världarnas sätt att tänka.

Hon som har det. Ända ut i fingerspetsarna. Ända in i hjärtat.

Zombie

.... Från Skogsmulle ... ................... till zombie

Ibland är skillnaden hårfin. Felli ville se otäck ut, men hur hon än gjorde såg hon mest ut som en ledsen Skogsmulle. Ett emo, enligt syskonen. Så skalade hon av alla känslor. Kvar blev bara kyla. Helt rätt för en zombie.