Stora O tänker ta ett folkhögskoleår. Hon börjar nästa måndag, men vi for ändå via skolan idag så hon kunde flaxa in med sina papper. Jag satt kvar i bilen och betraktade den gamla skolbyggnaden. Där har både jag, mina systrar och mina föräldrar undervisat. Där träffades Byggarns föräldrar som elever en gång på femtiotalet. Där har Byggarn bytt fönster, dörrar och lister nu i sommar. Skönt för stora O att ingen av oss är kvar när hon börjar. Men vi har nog lämnat spår efter oss på olika sätt. Kanske har vi bidragit till den familjära folkhögskoleandan.När stora O kom ut till bilen sa hon att en kaffemugg med mitt namn fortfarande fanns kvar i lärarrummet.
9 kommentarer:
Det finns ett slags trygghet i såndära band eller spår i tiden eller vaddetnuär. Såntdär som förenar fast det inte är samtida eller så. Fast det inte syns.
Sprakkram
Ja, på gott och ont. När jag var i stora O:s ålder tyckte jag det var viktigare med något som jag inte kunde förknippa med mina släktingar. Tur att jag hann gå ut gymnasiet innan mamma började undervisa där.
Vilken fin folkhögskolehistoria! Vad heter skolan?
Ålands folkhögskola. :-)
Vilken byggnad! Måste ma kunna finska för att jobba där? Är ju snart färdig folkhögskollärare;)
Oj! Vad kul! Gissade att du var inne på något sådant. Det talas ingen finska alls på Åland! Vi läser finska som tredje språk i skolan och försöker hålla oss med en behjälplig "turistservicefinska". Ja, det är en fin byggnad. Det finns också en nybyggd del och internatsbyggnader på området.
Å, det vore en fantastiskt fin arbetsplats!
Jaa! Tänk vad kul om du började här! :-) Jag bor förresten inom promenadavstånd från skolan.
Vem vet?! I så fall ska jag komma och hälsa på dig, helt klart!
Skicka en kommentar