När jag var barn förlorade jag en kär gudfar till Jehovas vittnen. Han bara försvann. Han försökte aldrig på allvar värva mina föräldrar till organisationen, men mina föräldrar önskade nog att han hade försökt, så att de bättre skulle förstå.När andra dörrknackare från organisationen kom, sa mina föräldrar: "Skicka hit O, så sätter vi oss gärna ner och lyssnar." De började till och med prenumerera på tidningen Vakna! (eller om det var Vakttornet) för att lära sig vad religionen gick ut på.
Rangordningen där kvinnor och barn hamnar längst ner på botten utgör själva basen. Kvinnorna får inga uppdrag inom organistionen. Reglerna är stenhårda och den som inte följer dem riskerar att bli utesluten ur gemenskapen. Man firar inga vanliga högtidsdagar eller födelsedagar. Allt kretsar kring Harmagedon, Guds eget blodiga krig, som man anser är nära förestående. Harmagedon kommer att utplåna de onda och därefter kommer de 144 000 utvalda att regera tillsammans med Kristus i himlen. Kul tillvaro för barn att växa upp i.
Jag är för religionsfrihet och ser mig själv som en tolerant människa. Men jag anser att så kallade församlingar som fjärmar sig från samhället på det sätt som Jehovas vittnen gör är obehagliga, för att inte säga farliga. Man lämnar inget utrymme för individens fria tankar och funderingar. Alla regler och färdiga svar överskuggar själva gudstron.
Jag har just läst boken Då gråter änglarna av avhopparen "Marianne".
5 kommentarer:
Jo, det är en farlig religion. Så långt från kristendomens kärleksbudskap man kan komma: Älska din nästa som dig själv. IV
Har så svårt att förstå vad det är för dragningskraft den här religionen har. Vad ÄR det dessa människor söker - egentligen?
Samhörighet gemenskap tröst mening sammanhang och den eviga förlåtelsen och trösten tror jag. Vi människor har ett sorgligt stort behov av tröst förlåtelse (för VAD liksom??) och något "större". Som om inte livet i sig vore stort nog om vi bara vågade leva det... Lite sorgligt är det med alla dessa församlingar som ger helt annat än människan egentligen behöver, som snarare sänker och kränker (kränker människans helighet anser jag) än ger lindring och frid. :(
Jag tror du har rätt. Rädslan att bli ensam kan nog driva folk in i de mest skrämmande former av "samhörighet".
Hello!
Jag har växt upp som ett JV men har valt att inte bli ett, har helt enkelt valt en annan levnadsbana. Hmmmm fast jag har aldrig upplevt mig mindre värd som kvinna, eller att jag blivit kränkt på något sätt. Jag ser inte min familj som sorgliga, ensamma eller hjärntvättade. Dem är istället väldigt utåtriktade och sociala, tror inte att deras "normala" vänner tycker något annat om dem häller. JA JA jag antar att det är vanligt med mycket skitsnack när man är okunnig.
Skicka en kommentar