Det känns renande att rydja på våren. Även under de tjockaste lager av unkna och förtorkade lövrester kan man hitta små vårlöks- och blåsippsfamiljer. Det ger hopp om livet.
Det blåste lite idag. Men vinden var samarbetsvillig och hjälpte mig få förnan undanröjd. Bara en gång kastade den upp löven i en virvel à la Pocahontas. Marken, däremot, var lite motsträvig och höll hårt i allt.
Felli plockade glatt grenar, kvistar och stenar och räfsade ivrigt ihop stora högar. Hon funderade högt.
- Visst brukar man säga att vad som helst kan hända i sagornas värld? Men jag tycker att vad som helst kan hända i verkligheten! Fast jag tycker om sagornas värld ändå. Jag tycker om när både sorgliga saker och roliga saker händer.
Så lekte vi det vi brukar leka när vi räfsar, att vi är två loppor på ett stort huvud, kungens huvud. Vi tyckte inte riktigt att han skötte sin hygien som han borde. Efter tre och en halv timmes hårt arbete (ja, Felli cyklade runt och gungade lite emellanåt, det måste loppor göra) så gick vi in i värmen.
- Det här är nästan overkligt! sa Felli när vi satt rufsiga och snörvlande vid köksbordet och åt stora O:s nybakade kakor och drack varm choklad.
4 kommentarer:
Sånt lekte jag och J också när vi var små!
Gjorde ni?! Har ni räfsat tillsammans? På kungens huvud?
Felli är klok. Vad som helst kan hända i den här världen också!
Visst är hon! Ja, men det är tur att den fiktiva världen finns. Hur skulle man annars orka med all verklighet?
Skicka en kommentar