Hägrar och svanar

Det var iskallt på stranden idag. Hägern Hugo verkade lätt förvirrad. Han tvekade lite. Det gör inte vi. På torsdag den 1 maj packar vi in oss i bilen hela familjen och drar iväg till Frankrike.

På vägen ska vi träffa vänner och släktingar, vi ska gå på tivoli och motorcykelmuseum, äta grodlår och tjock ärtsoppa, vi ska bo på mysiga bondgårdar och sunkiga hotell. Vi ska säga "Mange tak!", "Danke schön!", "Bedankt!" och "Merci beaucoup!".

Vi ska äta mackor och klotta i bilen, skälla lite på varandra, stanna och äta lunch i nån mysig avkrok. Fotografera. Filma. Vi ska gå i affärer och på kaféer. Vi ska läsa böcker och skriva dagbok. Kanske till och med blogga lite.

Det kommer att kännas skönt att kunna tanka etanol igen. (Önskar dock Svanen-märkning på detta omtvistade bränsle.)

Jag är glad att jag hunnit välkomna både vitsippor och gullvivor innan vi far. Hoppas de är kvar när vi kommer tillbaka den 17 maj. Löven lär i alla fall ha spruckit ut på lönnarna och björkarna.

"Röda små smultron"

"Röda små smultron, blommor och grönt..." sjöng Byggarn när han kom med frukostbrickan i morse.

"Röda små smultron..." sjöng barnen också, alla tre, när de ringde.

"Röda små smultron..." sjöng vi för mormor en gång i ett fyrstämmigt arrangemang där pappa pommade.

"Rö..." (sic!) stod det i telegrammet jag fick av min morbror när jag tog studenten.

"Röda små smultron..." sjöng vi för mamma när hon fyllde fyrtio. Idag är det jag som fyller fyrtio. Livet ger mig svindel!

På hemlig ort

Idag har jag kissat i gräset och gråtit i laxpatén.
Jag befinner mig på hemlig ort och jag älskar Byggarn.

Säg den, ja säg den!

När man pålsbölepigor ska purra
är det bättre att viska än hurra
I sängen jag låg
och vart jag än såg
stod en älskad och kär kussemurra!

Den saga i Pålsbölenejden
som viskades arla hos mej den
slog i hjärtat en volt
för den sade: "Var stolt
över åldern din! Säg den, ja säg den!"

Mitt uppdrag

Kussemurrorna gav mig i uppdrag att skriva en limerick. Få se nu...

En kvinna i Pålsböle by
från sin fyrtioårsdag tänkte fly

Nej. Tråkig.

En tant uti Pålsbölebygden
kände ett tryck över blygden

Nej, nu får jag skärpa mig!

Återkommer.

Ett bad i ord

Språng. Dröm och mardröm. Tillit. Mod. Litteraturens makt. Passion. Ledtrådstext för ledtrådstext innehållande temaord från Mariehamns litteraturdagar genom åren spårade vi oss vidare från station till station. Det var som ett spa i ord! Tända ljus, champagne, textutdrag, böcker innehållande nya ledtrådar, nya litterära utmaningar. Gissa författare, intervjua någon, skriva och gissa murran bakom haikudikterna.

Systramurror och kussemurror, jag älskar er! Tack också för ny frisyr, ekipering på Emmaus, thaimat, ryska kryddoxar och traditionsenlig pitrunda.

Era haikudikter ska för evigt pryda min blogg:

havet kallar mig
ner i sitt dunkla sköte
skrämmer mig inte

(museichefs-murran)


Rödvinspoeten
njuter, myser och pyser.
Vilken härlig dag!

(barnboksforskar-murran)


Vinet smakar gott
i goda vänners sällskap
när solen gått ner

(elevassistent-murran)


En liten smula
prövade sina vingar
och hittade hem

(konditor-murran)


Fyrtioårsdagen
blev en underbar början
på ålderdomen

(jazzsångerske- och systermurran)


Upp till bredden guld
Kristallen bryter ljuset
Kvällen andas lugn

(kock-, sommelier- och systermurran)


Fredag i april
Kussimurror samlas på
Cockis egen dag

(vice notarie-murran)

Och vad tror du hände sen?

Fortfarande omtumlad och så där darrigt varm inombords försöker jag samla tankarna efter gårdagens upplevelser. Jag blev kidnappad och lotsad genom en alldeles egen litteraturdag!

Tidigt på morgonen hördes mjuka steg i sovrummet. En änglaskara (jag tyckte precis jag såg någons vingar skymta fram) med stearinljus i händerna draperade sig tyst runt min säng, sittande, stående. Så började en av änglarna läsa ur en sagobok. Då förstod jag. Jag skulle tas med på en litterär resa!

Och vad tror du hände sen?

Harmagedon

När jag var barn förlorade jag en kär gudfar till Jehovas vittnen. Han bara försvann. Han försökte aldrig på allvar värva mina föräldrar till organisationen, men mina föräldrar önskade nog att han hade försökt, så att de bättre skulle förstå.

När andra dörrknackare från organisationen kom, sa mina föräldrar: "Skicka hit O, så sätter vi oss gärna ner och lyssnar." De började till och med prenumerera på tidningen Vakna! (eller om det var Vakttornet) för att lära sig vad religionen gick ut på.

Rangordningen där kvinnor och barn hamnar längst ner på botten utgör själva basen. Kvinnorna får inga uppdrag inom organistionen. Reglerna är stenhårda och den som inte följer dem riskerar att bli utesluten ur gemenskapen. Man firar inga vanliga högtidsdagar eller födelsedagar. Allt kretsar kring Harmagedon, Guds eget blodiga krig, som man anser är nära förestående. Harmagedon kommer att utplåna de onda och därefter kommer de 144 000 utvalda att regera tillsammans med Kristus i himlen. Kul tillvaro för barn att växa upp i.

Jag är för religionsfrihet och ser mig själv som en tolerant människa. Men jag anser att så kallade församlingar som fjärmar sig från samhället på det sätt som Jehovas vittnen gör är obehagliga, för att inte säga farliga. Man lämnar inget utrymme för individens fria tankar och funderingar. Alla regler och färdiga svar överskuggar själva gudstron.

Jag har just läst boken Då gråter änglarna av avhopparen "Marianne".

Ett kliv

Nu - äntligen - är hela rutten färdigdragen och hotellen bokade för vår resa. Det första klivet är avklarat. Jag har nog blivit något av expert på hotellbokning nu, för det är inte helt lätt när man är fem personer, varav en rörelsehindrad i familjen.

Eftersom födelsedagen infaller innan vi reser kommer Byggarn och jag att försvinna till hemlig ort över datumet i fråga. Vi kan nog behöva lite tid på tumanhand innan resan. Barnen blir hemma och vaktar huset. De är de enda som får veta var vi håller hus.

Byggarn serverade mig just ett glas rumänskt rödvin som vi fått av våra rumänska vänner. Svartvinbärssaft med bismak av bildäck... Ingen höjdare.

Vårstädning i verkligheten

Det känns renande att rydja på våren. Även under de tjockaste lager av unkna och förtorkade lövrester kan man hitta små vårlöks- och blåsippsfamiljer. Det ger hopp om livet.

Det blåste lite idag. Men vinden var samarbetsvillig och hjälpte mig få förnan undanröjd. Bara en gång kastade den upp löven i en virvel à la Pocahontas. Marken, däremot, var lite motsträvig och höll hårt i allt.

Felli plockade glatt grenar, kvistar och stenar och räfsade ivrigt ihop stora högar. Hon funderade högt.

- Visst brukar man säga att vad som helst kan hända i sagornas värld? Men jag tycker att vad som helst kan hända i verkligheten! Fast jag tycker om sagornas värld ändå. Jag tycker om när både sorgliga saker och roliga saker händer.

Så lekte vi det vi brukar leka när vi räfsar, att vi är två loppor på ett stort huvud, kungens huvud. Vi tyckte inte riktigt att han skötte sin hygien som han borde. Efter tre och en halv timmes hårt arbete (ja, Felli cyklade runt och gungade lite emellanåt, det måste loppor göra) så gick vi in i värmen.

- Det här är nästan overkligt! sa Felli när vi satt rufsiga och snörvlande vid köksbordet och åt stora O:s nybakade kakor och drack varm choklad.

Jag är ingen boknörd!

Usch, vad besviken jag är. Jag borde vara, vill vara en riktig boknörd! Det är jag tydligen inte. Men testet var faktiskt riktigt roligt, så det så!

Fick du mitt brev

fick du mitt brev
det jag viskade i vassen
skrattade i mossan
och skrek över vidderna

fick du mitt brev
det jag blödde med bläck
målade på magen
och sprayade på spegeln

fick du mitt brev
det jag sköt ut i skyn
högg ut i hälleberget
och rände genom rutan

fick du mitt brev