Ljuset

Ljuset har kommit tillbaka! Utan hejd spränger det tillvaron i vitt glitter och får yrvakna vinterögon att tåras. Skoningslöst blottlägger det damm och smuts på skåpdörrar, lister och fönsterrutor. Det tar plats, armbågar sig fram och pekar ut skavanker. Det kittlar, retas och skojar. Det bara är sådant. Jag har saknat ljuset.

Östersjöns dag

Om du inte uppmärksammar Östersjöns dag på något annat sätt, läs Carina Karlssons dikt här till höger. Läs den även om du uppmärksammar dagen på något annat sätt. Förresten, uppmärksamma inte Östersjöns dag. Uppmärksamma Östersjön.

Påskigt i Gammelgård

Vi slukar påsken med (h)ull och fjädrar här i Gammelgård. Påskharen gömmer påskägg trots att huset är fullt av hönor, tuppar och kycklingar. Här och där flyger en skrattande häxa förbi, det är också helt naturligt. Alla vill hylla våren, pånyttfödelsens tid.

Idag hyllade vi mamma. Hon ska till Helsingfors och ta emot en medalj och ingen av oss döttrar kan följa med, så vi firade henne här vid vår traditionella påskbrunch i stället. Det blev champagne, specialskriven sång och bokmedalj om halsen. Lite tårar. Mest skratt.

Mamma. Jag minns en påsk när vi var barn och hon skickade ut oss i byn utklädda till påskhäxor. Vi skrämde vettet ur grannarna, för här på Åland var man inte bekant med den svenska påsktraditionen. Nu är man det.

Jag älskar när solen lyser in på björkriset och videkvistarna. Egentligen vill jag inte hänga en massa ägg och fjädrar i dem, men barnen tycker det ska vara "påskigt" i huset.

Utomhussång

Gå aldrig inomhus för att sjunga en speciell utomhussång, som måste sjungas i snön.

Nalle Puh

Vänta på bussen

Idag fick jag se bilden som Mellanpojken tog när han stod och väntade på skolbussen en tidig morgon i september. Tänk att han såg dem, älvorna i Kyrkdalen!

Människor dör

Trummisen Ola Brunkert är död. Det fanns människor i min barndom och ungdomstid som försvann. Ola var en av dem. Trubaduren Olle Adolphson en annan. Båda har de suttit här i vår kökssoffa och druckit whisky med mina föräldrar (då kökssoffan och huset var deras) och berättat osannolika historier. Idag är både Ola och Olle borta.

Jag hann inte lära känna dem så väl, men jag sörjer dem ändå. Eller kanske är det så att jag sörjer den del av min barndom där de fanns med. Men människor dör. Man påminns om det alltför ofta.

På snöskoter över Ålands hav

Vintern 1966 var den kallaste i mannaminne. I mitten av februari låg isen så tjock att alla färjor till och från Åland slutade gå. Dessutom var det flygstrejk. Mina föräldrar var nyförlovade och ville tillbringa sportlovet tillsammans, men mamma bodde i Stockholm och pappa här på Åland.

Då tog sig pappa för ett farligt projekt. Han for med snöskoter över Ålands hav för att hämta sin fästmö. Det var iskallt, vitt, vackert och förrädiskt. Motorcykelglasögonen immade fast av hans andedräkt och när han tog dem av sig frös hans ögonfransar fast i varandra. Isdimma suddade bort horisonten och han blev desorienterad. Kaffetermosen flög av och försvann i det vita.

Men det slutade bra. Pappa och mamma kom välbehållna, om än stelfrusna, till Åland. Det var på den tiden då den nordiska vintern var vit.

Den sorgliga eken

Här är den, den sorgliga eken, som innan den beskars var den vackraste ek jag sett.

Sol

Felli kom kvittrande hem från skolan, utan kompis för första gången på länge. Hon slängde sig i kökssoffan med katten i famnen och bara njöt. Hon bredde sig en smörgås och sa mellan tuggorna:

- Jag tänker ta lite paus från kompisarna. Ganska länge faktiskt. Kanske till i övermorgon.

Mellanpojken släntrade in i köket och släppte skolväskan i ett hörn. Så gav han mig en lapp. Han som med ilska i rösten hävdat att finska är ett omöjligt språk att lära sig hade fått alla rätt i ordprovet. Hans nonchalanta kroppsspråk lyckades inte dölja glittret i hans ögon.

Jag nålade upp lappen på anslagstavlan. Satte mig ner och bläddrade i dagens tidning. En artikel om en upphittad flaskpost fångade mitt intresse. Jag undrade om någon hittat ett av Poetcarinas brev, men det visade sig att det här brevet var skrivet för nitton år sedan av en femårig pojke i Åbo. Det var skrivet på finska och innehöll ordet "aurinko".

- Aurinko är sol, sa Mellanpojken.

Konstiga jag

Jag blev taggad av Matti att skriva sju udda saker om mig själv. Det är inte säkert att jag kommer på så många, för jag är nog en rätt vanlig människa.

1. När jag var 38 år piercade jag underläppen. Ok, jag tog bort smycket efter några veckor. Det skavde mot tänderna.

2. Jag förundras ibland över att jag och mina systrar har sånggruppen Ulvens döttrar tillsammans, och att det går så bra för oss.

3. Jag gifte mig med en man jag från början inte hade någonting gemensamt med annat än kärleken. Konstigt. Men bra. Världen blev lite vidare.

4. Jag bodde i en ruffad träbåt en sommar. Det går bra om man är nykär.

5. Jag har putsat av plastdelen på datorskärmen med aceton.

6. Jag har skrivit sångtexter som getts ut på skivor.

7. Jag fyller snart fyrtio och har tre barn. Det var ju alldeles nyss jag och mina väninnor skötte serveringen på min mammas fyrtioårsdag. Konstigt!

Nä. Jag är ingen udda person. Men det gör inget.

Katharsis

När Nina Ramsby sjöng Rosenblad släppte mina spänningar efter årets förberedelser och helgens maratonberedskap. Tårarna gick inte att hejda. Där på scenen stod en slätrakad och osminkad kvinna i baggy jeans och Motörhead-t-shirt och sjöng sina "homo-normativa" visor för en massa slipsar och pärlhalsband, och slipsarna och pärhalsbanden älskade henne!

När jag satte mig i bilen och backade ut från parkeringsplatsen kände jag mig urkramad både fysiskt och mentalt. Då fick jag se något. Där min bil hade stått låg en ung man och sov tungt med kinden mot asfalten. Jag stannade och klev ur bilen. Det var iskallt ute. Jag vågade inte försöka väcka honom själv, så jag bad ett par grabbar i närheten om hjälp. De satte sig på huk och skakade försiktigt på hans axel. Efter en stund fick de honom att reagera och hjälpte honom upp. Han var vit i ansiktet och svajade där han stod. När killarna ringde efter taxi for jag hem och rullade in mig i en filt.

Förvandling

Tiden är inne. Mariehamns stadsbibliotek håller på att förvandlas till ett litterärt festpalats, och jag befinner mig mitt i den magiska orkanens öga! Böcker och tulpaner snurrar förbi mig, gyllene kandelabrar och tyger i lime, rött och turkost. Det skramlar, dunkar och gnisslar. Det fläktar och doftar. Och alla goda människor träder fram!

På fredag slår vi upp dörrarna för Mariehamns litteraturdagar 2008.

Känns bra

Det känns bra idag, trots att jag bråkade med Mellanpojken igår. När vi vaknade i morse hade snön lagt sig som våt bomull över våra heta känslor. Det var tyst. Och snällt.

Snart nog kommer sluttningen vid stenkällaren att vara täckt av vårblommor. Tvärs igenom blomsterprakten kommer en smal ränna efter cykelhjul att löpa.

En geisha på besök

En liten geisha med blek hy, sminkade ögon och blommor i håret pysslade om mig igår. Hon skred omkring med små korta steg. Ordlöst, med nerfälld blick och Mona Lisa-leende serverade hon mig te och exotiska frukter. Hon bugade sig djupt, satte sig ner på knä och fläktade mig lätt med en solfjäder.

En döende ek

Byggarn tog ibland barnen med sig på en cykeltur till den gamla eken i Nääs för att de skulle få klättra i ett riktigt klätterträd. Den var väl egentligen inte så gammal för att vara ek, men den var kraftig, frisk och stolt.

En dag när vi for förbi fick vi en chock. Man hade kapat av alla grenarna på trädet! Naket och stympat stod det där med lemmarna liggande nedanför på marken. Byggarn sa till barnen att eken säkert skulle repa sig om några år. Men hans blick sa nåt annat.

De första åren sköt trädet långa förtvivlade skott från toppen så det såg ut som ett troll. Idag har barken släppt från stammen. Eken kippar efter andan. Varför måste man ansa, tukta och beskära så hårt? Kan man inte låta något få ta naturlig plats och växa vilt?

Flaskpost

I sommar ska jag skicka flaskpost. Jag ska skriva ett enkelt brev till någon, inte ett brev som förändrar världen, bara ett brev som når fram. Kanske.

Jag ska välja ut en bra plats att släppa flaskan, och ett bra tillfälle. Kanske från båten en mulen och småregnig dag när vi lägger nät, kanske från bryggan på stugan alldeles i gryningen, kanske från en klippig strand på en holme i skenet av elden. Bara vattnet har kontakt med havet.

Sen ska jag fundera lite smått på var flaskan befinner sig på sin resa. Kanske ska jag följa med väder, vindar, stormar och strömmar. Jag ska i alla fall fantisera om vem som hittar flaskan och vad hon eller han gör med brevet. Och vad brevet gör med henne eller honom.

Visst kan man betrakta bloggen som en sorts flaskpost, man vet inte var den fastnar i cyberhavets internät eller vem som läser det man skrivit, men skillnaden är att flaskpost oftast hittas av bara en människa. En.