Håkan Nesser och jag

Jag bär mina nattliga äventyr med mig hela dagen. Ibland i ångest. Ibland i ett tyst skratt. Det här blev någonting mitt emellan.

Jag satt i bilens passagerarsäte med telefonen i handen. Hur ska jag berätta för mamma att Byggarn och jag gjort slut? Hur ska jag förklara för henne att jag nu har ett förhållande med - Håkan Nesser?! Författaren. Och att han och jag sitter i bilen på väg till hennes stuga över helgen?

Jag vaknar på stugan (ja visst är det förargligt att jag inte minns vad som hände däremellan) och hör röster. När jag tittar ut ser jag Håkan Nesser gå i möte med - Byggarn! Herregud, vad gör han här? De pratar allvarligt och mullrigt med varandra, blåser upp sig lite och rör sig från sida till sida som orrtuppar.

Byggarn öppnar sin mun och visar sina guldtänder. Guldtänder?! Författaren öppnar sin mun och visar att hans tänder är neongröna, ihåliga och har små lysdioder och snurrande fläktar i sig.

Vad är jag för en sjuk människa?

Vi skrattade gott i morse, Byggarn och jag.

Jag ville skriva

Jag ville skriva något fint om hösten, något om äppelkart och rönnbär, och om stora salen som öppnat ögonen och vaknat ur sin sommarslummer, men så hittade jag några mögliga simhanddukar i en plastkasse.

Jag ville skriva något klokt om skolor och milstolpar, om ambitioner och känslor som kastar hit och dit, men så började diskmaskinen strula. Och så fastnade jag i P1:s valdebatt. Ja, jag ville skriva något genomtänkt om det svenska valet också, men så kom jag på att neurologens telefontid var mellan elva och halv tolv.

Jag tänkte skriva något om alla fantastiska hjälpmedel som tagit plats i huset, men så måste den där blanketten fyllas i och skickas in. Jag ville skriva något lustfyllt om att jojka och om hur det är att stå inne i en cirkel av levande orgasmiska rytmer, men så ringde kommunens socialsekreterare.

Jag ville skriva om den där lantgården i Bergerac i Frankrike, dit familjen ska resa om en vecka, men tänkte att jag borde göra klart lite jobbärenden via mailen först. Men jag kunde inte komma åt min mail, så jag måste ringa IT-avdelningen.

Jag ville skriva något i skarpa ordalag om de där ungarna på cykel i Västernäs, de som med vuxen vokabulär mobbade den där inflyttade pojken. Men så kom mattheten, tårarna och mensvärken.

Jag ville skriva något varmt och kärleksfullt om vänner och sammankomster, men så var det föräldramöte, feberkänningar och Tom Alandhs jakt på solidaritet. Och den där boken av Moa Martinson. Henne vill jag förresten skriva om också.

Jag vill så gärna skriva, men livet envisas med att komma emellan.

Dagen idag

augustisol

hjärtklappning och självständighet
ensamhet och impulshandling
dårar och resplaner
pressokaffe
mormor och fönster
överraskningssällskap
friskhetsbesked och tårar
målarfärg och getbett
grönsallad och bus
middagsinbjudan

augustimåne

Nystart

Det doftar tallsåpa i huset. Golven är skurade och trasmattorna tvättade. Fönstren är tvättade på utsidan för första gången på flera år. Hösten innebär nystart, och för mig ska en nystart jobbas in både fysiskt och mentalt. Den ska både synas och kännas.

Båda tonåringarna verkar trivas i sin respektive nya skola. Jag har engagerat mig så mycket att det känns som om jag själv börjat ny skola. Kanske saknar jag den tiden en aning.

Äldsta dottern kom hem och "hälsade på" idag. När hon åkt slog den till i mellangärdet igen, saknaden. Hon är en så rolig och fin människa, stora (men lilla) O. Fast det är ju alla våra tre barn!

Det har varit en bra dag. Ett borttappat och efterlängtat silverhalsband har hittats.

Alkemi under blå himmel

Fukten i gräset tränger igenom filten jag ligger på. Himlen ovanför mig är lätt beslöjad av soldis. Ändå känns det som om min blick kan nå evigheten genom den. Jag andas djupt ner i magen sådär som man ska när man tänjer musklerna. Katten ligger i skuggan under brudspirean. Det rasslar i lönnarna och en häst gnäggar på avstånd. När jag sträcker ut armarna får jag tag i en doftande timjankvist och tappar koncentrationen en stund.

Jag försöker att inte tänka så mycket när jag tänjer. Jag behöver koncentrera mig. Fokusera inåt. Men det blir lätt utåt. Jag funderar på vad som gör en perfekt sommar. Vilka ingredienser som ska finnas. Sol, vatten, bryggliv, utedass, kärlek, sommarmat, lyckliga ungar, gryningsljus och sovmorgnar. Blandas väl. Voilà. Om man utgår från receptet har vi haft en perfekt sommar. Ändå har jag en stark känsla av att det är något annat som krävs, att det är kattguld jag håller i.

Författaren Monika Fagerholm sommarpratar i P1. Hon säger att många vill vara den perfekta berättelsen med den rätta dramaturgin. Själv vill hon vara en sommarklänning som det blåser igenom. Det känns svalkande att höra henne säga det. När jag tänker efter, vilket jag inte ska göra när jag tänjer, vill jag också vara en sommarklänning som det blåser igenom.

Underbara kussemurror vid vatten

Vi är vuxna nu. Många gånger har vi konstaterat att vi är mer som syskon än kusiner. Det som slog mig idag var värmen. Och samhörigheten.

Det spelar inte så stor roll vems unge man snyter, byter på eller torkar. Barnen kryllade som nyckelpigor omkring oss. Fridsamma, färgglada och äventyrslystna. Timme efter timme. Det verkar som om samhörigheten runnit över till våra telningar.

Nära

Vi satt så nära att vi kunde höra cellisten andas häftigt genom näsan när hon spelade Capriccio för solocello. Stråken nådde nästan Byggarns bröstkorg och jag tänkte vad har jag släpat med honom på? Han är en rastlös bluesälskare med starkt nikotinbegär.

Men bluesmannen tycker om kammarmusik, säger han nu. Han gillade både Temperakvartetten och de reciterade texterna av den armeniske författaren Osip Mandelstam. Och han gillade att sitta nära händelsernas centrum.

Jag tyckte också om både musiken och texterna. Timingen i växlingen var perfekt. Stråkkvartetten och recitatören bjöd på ett inre skådespel mot en yttre fond av Hiroshimalyktor som sakta seglade på vattenytan i solnedgången.

Men jag gillade inte att sitta så nära. Jag behöver lite luftrum.

Vi får aldrig glömma

Vi får aldrig glömma det som hände för 65 år sedan i Hiroshima. Jag var på ljusmanifestationen i Sjökvarteret i kväll. Det jag gillar med arrangemanget är att man även fokuserar på konflikter som pågår i världen idag. Johanna Fogelström höll ett tal om Afghanistan, och för första gången fick jag en begriplig bild av vad som försiggår i landet.

Pussar

Dagens dialog.

- Har du någon puss på lager?

- Hurdan får det lov att vara?

- Hurdana har du?

- Vet inte... soltorkade, typ?

- Har du inga färskpressade?

- Jepp. Utan tillsatta färgämnen.

- En sån tar jag.

Sommarliv för själen

Den här varma och generösa sommaren har på många sätt varit en räddning för oss. Familjen står inför stora förändringar. Alla tre barn börjar i nya skolor och äldsta dottern flyttar hemifrån.

Stugan i skärgården har varit vår tillflykt. Vårt gömställe.

Det ger frid åt själen att leva nära naturen, nära havet. Här lägger morfar nät. Vi har ätit en hel del rökta abborrar i sommar. Gissningstävlingen (antalet fiskar på näten) har oftast vunnits av den mest optimistiska gissaren, vår yngsta dotter.

(Foto: Syster E)

De stunder Byggarn inte suttit i segelbåten eller vedbastun har han kockat i stugköket. Jag älskar serveringsluckan, för den ger mig nöjet att ligga i soffsängen på andra sidan och småprata med kocken, känna dofterna och framför allt titta på...

Annars har jag ägnat en del stunder åt att spela Alfapet. Här är platsen ute på kaffebryggan och spelpartnern en koncentrerad syster (jag tror bestämt att det var jag som ledde här).

Segelbåten Gabriella är en ny medlem i familjen. Den har gett den här sommaren något extra. Även om det inte alltid varit så roligt när Byggarn sovit över "hos Gabriella"...

Men jag känner mig privilegierad. Jag har så mycket att vara lycklig och tacksam för.