Ha det bra i himlen, Bosse!

Vi fick hem Bosse från smådjurskliniken för ett sista försök att få liv i bakkroppen. Vi masserade och masserade. Turvis och på samma gång. I flera timmar. Men kroppen kallnade mer och mer. Vi tände en brasa. Felli satte små yllesockor på hans tassar.

När han blev sjuk sökte han sig hem. När han andades ut för sista gången hade han hela familjen i sin närhet. I bakgrunden mumlade röster från radion. Precis som vanligt.

Bosse

Född 17 mars 2003
Död 30 december 2009

Här står livet stilla

Bosse, vår älskade lurviga kattpojke, svävar mellan liv och död. Han har fått en blodpropp och ligger på smådjurskliniken. Han har ont och kan inte röra bakbenen. Han släpade sig hem i snön i eftermiddags och föll ihop innanför dörren i köket.

I morgon klockan tio får vi veta om hans liv gått att rädda.

Här hänger allt i luften. Här står livet stilla.

Romskt blod i mina ådror

Foto: Aftonbladet

En romsk kvinna stod en dag i vårt kök. Det var en sommar i min barndom. Kvinnan frågade mina föräldrar om hon fick koka potatis på vår spis. Det fick hon. Mina föräldrar sa att hon och hennes familj kunde sitta och äta i vår trädgård om de ville. Det ville de. Innan de for vidare tackade de för gästfriheten och sa: "Vi lovar att aldrig komma tillbaka."

Min mormors mormor gifte sig med en man som troligtvis var rom, fick jag nyligen veta av min mamma. Äktenskapet accepterades inte av släkten och flickan blev utstött. Det har talats väldigt lite om detta i släkten, jag vet inte riktigt varför, vad som burit mest skam med sig, det romska blodet eller släktens beteende.

När Byggarn var barn och romer kom till byn fick de vuxna något jagat i blicken och sa: "Göm era cyklar, barn!".

En välsignad sorgedag

Hur kan en sorgedag bli så välsignad? I morse dog Ami, en kär släkting, mammas närmaste vän. Idag, på mammas födelsedag. Mamma är lugn och samlad. Hon har sörjt i förväg, tillsammans med Ami, genom skratt och gråt.

Vi samlades hemma hos mamma och pappa. Åt plockmat. Lyssnade på Bach. Sjöng Prästens lilla kråka. Lekte charader, tema boktitlar och sånger.

Vi pratade om Ami. Om vem hon var. Som frisk. Om hennes språkkunskaper och utrikeskorrespondens, om hennes biståndsarbete inom Röda Korset i Genéve och i Kenya. Om hennes arbete inom konsertföreningen Katrina. Om hennes starka integritet.

Vi pratade om att Amis mamma fick höra just det hon behövde höra på väg ut från sjukhuset idag. Man FÅR bli arg på Gud.

Min äldsta dotter är knäpp

Se här, en författare som lägger pannan i djupa veck över livets komplexitet. Bo Carpelan? Eller är det en koncentrerad Povel Ramel?

Stora O, min äldsta dotter, hon är knäpp. Och samtidigt väldigt klok och klarsynt. Och så har hon en stor dos humor, en humor som kommer att hjälpa henne långt genom livet. Hon berikar mitt liv. Och andras.

Tomte från Donaus bifloder

De har så olika personligheter, tomtarna som kommer till oss. En av dem stampar hårt i farstun, bankar på dörren och kliver in klädd i tjock päls och stora Mannerheim-stövlar. Med grov och bullrig stämma bryter han på ryska eller finska.

Årets tomte tassade mjukt in bakvägen och talade med mild och ljus röst. Han var klädd i fårskinnstofflor och röd träningsdräkt. Han bröt varken på ryska eller finska eftersom hans hemtrakter var - Donaus bifloder. (Han kunde räkna upp dem alla.) När hans näsa lossnade konstaterade han lugnt att det var tur att han hade en till inunder.

Julfriden har lägrat sig

Julfriden har lägrat sig över Gammelgård i Finström. Vi har provsmakat skinkan som blev ovanligt saftig och fin i år, (så säger vi varje år) och alla golv är svabbade. Barnen har klätt granen (tema - allt...) och en strid ström av besökare har kommit och gått. Glöggkastrullen och kaffepannan har stått på hela dagen.

Ha en skön jul alla bloggläsare!

Förhoppningsvis kommer jag igen med bilder i mina kommande inlägg.

Isabella

Dan före dan före...

Jag sitter här i soffan med en kopp vuxenglögg och försöker bortse från att jag fick ett smärre psykbryt idag. Det var den där klappen som fattades, den där andra klappen som inte kändes helt hundra, dukarna som behövde strykas, köksgolvet som behövde skuras, elljusstaken som bara slocknade och slutligen - Byggarn som snokade i fel kassar.

Men barnen är ute i kvällen och tumlar i snön!

Strategihandel

I morse hade varken Byggarn eller jag köpt en enda julklapp till någon! Så här sena har vi aldrig varit förut. Men nu har vi nästan alla inköp klara. Vi har varit i stan och panikhandlat hela dan. Nej, inte panikhandlat - strategihandlat. Vi delade upp oss och höll kontinuerlig telefonkontakt. Vi använde mobilerna som walkie talkies. "Hittat nåt?" "Inte än. Närmar mig Kalmers. Var är du?" "Lämnar Lekplaneten. Två yngsta klara. Går mot Mariehamns bokhandel." "Ok, jag kollar åt de äldre så tar du..."

Klart slut.

Frukostprat om döden

Det händer att döden dyker upp som samtalsämne i vår familj. Den här gången var det döttrarna som förde en dialog vid frukostbordet.

Felli: "När jag dör vill jag ligga nerbäddad i min säng, med en kopp te och en katt."

Stora O: "Jag vill dö i sömnen efter en lycklig dag."

Felli: "Inte jag. Jag vill vara helt vaken när jag dör. Annars får jag ju inte veta hur det är att befinna sig precis på gränsen... Jag hoppas jag får träffa Michael Jackson!"

Med tillstånd från döttrarna.

Den sista julfesten - någonsin

I dag var Byggarn och jag på yngsta dotterns julfest, den sista julfesten i Pålsböle skola - någonsin. Skolan tär på ekonomin, anser kommunen, den måste stängas. I den skolan har Byggarn gått, i den skolan har jag själv gått.

Marschaller brann längs vägen upp mot byggnaden. Värmeljus i korridor och klassrum skapade en lugn och stämningsfull julkänsla. Barnen sjöng och spelade teater. Pålsböle skola är känd för sina glada, genomarbetade och lååånga julfester. Men i år var stämningen dämpad. Lite som vid ett gravöl. Leendena fanns, och skratten, men vemodet smög omkring som en skugga bland människorna.

Jag hade hoppats på några väl valda ord från föreståndare eller lärare. Det hade lättat. Det hade fått skuggan att försvinna eller anta en synlig form. Men ingen av dem sa något. Ingen talade om skolan. Vi lämnar Pålsböle skolas julfester utan att ta farväl. Men det kommer en sista chans. Avslutningen. Den sista avslutningen i Pålsböle skola - någonsin.

De fattiga och de rika

Jag mår illa på tåget till Stansted Airport. Kanske är jag åksjuk, kanske ser jag de brutala kontrasterna mellan den rika och den fattiga världen i London. Glittret och överdådigheten alldeles invid de små grå fönsterhålorna med solkiga gardiner. Och mitt i kommersen en stor övergiven bakgård, ett deprimerande museum av sopor, och spåren av mänsklig trasighet.

En sorts slum rusar förbi tågfönstret. Gråbruna bostadsområden, baracker, hopträngda, slitna och fastfrusna i tårar. En stor blänkande skylt sitter på ett murket träplank: "Jesus said: I'm the way, the truth and the life".

Jag måste få veta var jag är

- Stopp, stanna! Går vi inte åt fel håll nu? Vad heter den här gatan? Ge mig kartan! Kolla namnet på tvärgatan här.
- Men vi har väl inte bråttom någonstans?
- Nej, men jag måste få veta var jag är!
- Men älskling! Du är i LONDON!

Att vanta pa en Cosmopolitan

Omtumlad. Forundrad. Berusad innan jag ens fatt in min Cosmopolitan. Jag har just sett London forvandlas fran en fargstark och hektisk storstad i dagsljus till en doftande och magiskt upplyst nattstad. Jag har betvingat overdosen av "Rudolph the rednosed reindeer" med ett mantra fran barndomen, "London's burning, London's burning..."

Onödigt, onyttigt och alldeles berusande

Vi ska försvinna ett tag, Byggarn och jag, vi ska lyftas bort från diskbänkar, kontorsstolar, vinkelslipar, scener, komposthinkar och deadlines. Plötsligt ska vi befinna oss någon helt annanstans, och vi ska bara strosa omkring, uppleva atmosfären, köpa något dyrt och onödigt, äta något gott och fettbildande, och dricka något bittert och berusande.

Nyström möter Osbourne

Jag tände stearinljuset i stallyktan och försökte att inte smälta rimfrosten med mina händer. Skenet fladdrade sådär sällsamt varmt och juligt. Jag satte mig i bilen för att skjutsa Mellanpojken till en kompis. En gigantisk fullmåne lyste blå magi över frostvita granar och tallar, som på en bild av Jenny Nyström. Vi satt helt tysta när vi for genom vintersagan. Det glittrade vitt på åkrarna. Det glittrade i dikesrenen. Det glittrade någonstans inom oss.

När jag kom tillbaka hem och stannade bilen såg jag att mobilen blinkade. Jag ringde upp Byggarn eftersom jag inte ville stiga ur bilen riktigt än. Men jag sa inte att orsaken till att jag inte hört ringsignalen var Radio X3M, och att jag för full hals sjungit med i Ozzy Osbournes Bark at the Moon.

Rimfrosten på utelyktan hade smält. Men det gjorde ingenting. Mycket av det vackraste man kan se är flyktigt. I morse var det plusgrader och all rimfrost var borta.

Muskler och muskler

I lördags tog Sandra SM-guld i bänkpress! Hon lastade 205 kilo på stången med avsikt att sätta nytt världsrekord. Domarna godkände lyftet, men ångrade sig sedan. Mer än lovligt klumpigt, tycker jag.

Byggarn tillbringar en stor del av dagarna med denna muskulösa amason. De river, sliter, släpar, bygger och målar i den lokal Sandra ska hyra av oss för sitt möbelsnickeri. Det blir fint, säger de. Rosa.

När arbetsdagen är slut och Byggarn kommer hem till sin fru blir skillnaden mellan "muskulös" och "muskellös" väldigt tydlig. Men vadå, om jag använder båda händerna - och skriker lite - orkar jag lyfta gjutjärnsstekpannan från spisen till diskbänken! Jag har visserligen inte vunnit någon medalj, men jag är nöjd med min prestation i den grenen. Diskbänkpress för flugviktare.