TisdagsTema - Kuslig

Min yngsta dotter skriver så levande berättelser att ...

En oas i kulturkaoset

Så befriande det kan vara att få sjunga helt akustiskt så här i en stor hall efter att ha haft ett par gigs med "crappy sound" som vår finske CD-tekniker så skoningslöst uttryckte sig efter spelningen i Café Panorama. Vi är så bortskämda med perfekt teknik efter de senaste årens spelningar att vi nästan glömt bort hur det kan vara att sjunga med burkljud.

Själv var jag alldeles hög där i Kulturhushallen. Hög efter att för första gången ha träffat två helt underbara bloggvänner som rest från Borlänge respektive Göteborg och sammanstrålat i Stockholm. När jag först skymtade dem, Matti och Sofia, från scenen slog hjärtat ett extra slag.

Och sedan, mitt i det där mellan-spelningarna-kaoset, fanns en oas med två människor som liksom spred ett lugn och en värme. Så skönt. Jag bara önskar att det funnits en möjlighet till avskildhet och lite vin. Hoppas det kommer fler tillfällen.

"De var riktiga människor", sa M, vår roadie, uppskattande om dessa båda. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

Dimman håller andan

Första stenen gömmer jag i jorden

och tar en klunk av det blå...

Under isen andas havet.....

Se vart jag vill så möter ögat den blåa ringen
Ringen den blåa...

Jag tycker om att glo en ko i ögonen...

Faller man så kan man ramla...

Nagelmärket i himlens blå oändlighet...
.........

Någon gråter bak murar och valv...

Din kropp är en stor saga

att klä på sig och drunkna i...

Mångfalt starkare än jag... O, du min syster, guldbrud!
........
Pan är på väg

Pan är på väg

.............

Pan är på väg

"Är du full?"

Balansen behöver tränas, säger en erfaren sjukgymnast med kunskap om muskeldystrofi. Och vadmusklerna ska tänjas ordentligt, annars kommer ni att börja gå på tå till slut, säger hon med adress till mina systrar och mig.

Jag rör mig som om jag var nysnittad. Ibland vinglar jag till helt utan orsak. "Är du full?" frågar någon. "Är du gravid?" frågar en annan. "Har du sparkat i en isklump?" frågar den mest kreativa. "Nä, jag har en obotlig muskelsjukdom som gradvis försvagar..." Folk vill inte höra. Och jag vill inte alltid berätta. Men ibland måste jag.

Lika ofta händer det att jag får ilskna blickar eller kommentarer om jag - "unga friska mänskan" - ställer mig på en handikapparkeringsplats. Då syns tydligen inte mitt handikapp tillräckligt tydligt. Jag är inte framåtböjd och gråhårig. Jag har inga spasmer. Jag har varken rullator, rullstol eller andra hjälpmedel. Jag får vifta med handikappkortet.

Balans i kroppen vore inte så tokigt. Och balans i tillvaron. Den mentala balansen är väl rätt ok, skulle jag tro. Jag ska tänja mina vadmuskler, det ska jag. För även om jag är av pygméstorlek känner jag inte att jag vill stega omkring på tå som en kentaur om några år. Jag behöver markkontakt. Med hela foten.

Mål i mun

Stora O går ut till bussen redan klockan sju på morgonen, just innan vi andra stiger upp. Den macka hon inte orkat med brukar få mål i mun. Samma replik som syster E hade när hon spelade pastillask i lågstadiet.

En klunk av det blå

I morgon bitti lördag far Ulvens Döttrar till Stockholm på en spelning. Byggarn är roadie. Helgen därpå far vi till Stockholm igen på fler spelningar! Då är syster E:s livsbiker roddare. Med lite tur kommer vår nya skiva "En klunk av det blå" ut då.

Det jag ser mest fram emot med den spelningen är ändå att få träffa två vänner som jag aldrig sett IRL förut. Matti och Sofia, två pärlor i min bloggvärld. Och jag, en folkskygg en, som plötsligt vågar. Jag tror det började med en flaskpost i webbvågorna. En flaskpost som Matti fiskade upp.

Kulturhuset, Stockholm, 2009-10-23
Café Panorama, våning 5, 19.30 - 20.15
Medeltidsmuseet, våning K1, 21.30-22.00 (Samtidigt spelar Wimme Saari i Panoramacaféet. Missa inte honom, han är hisnande bra!)

Jag värjer mig

Måste vi människor muta in hela universum? Måste vi ständigt bygga manifest över oss själva och vår storslagenhet? Jag värjer mig. Jag värjer mig mot ord som "inflytelserika sponsorer" och "svenska robotar". Det är nästan så att "röd stuga med vita knutar" fått en suspekt klang.

Jag säger som Valdemar Nyman sa en gång (Sanct Olof 1978):

Månen har så mycket att berätta för den som låter den vara måne och inte ska ha sommarstugor på den.

En meditativ femtioårsdag

Ängen var helt täckt av vatten när vi kom fram. Trollsländor dansade en närmast desperat dans över vattenytan. En dödsdans. Humlor och getingar dunsade hårt mot stugans fönster och väggar. Blinda. Förvirrade.

Vi satt på verandan med öppen dörr, drack kaffe och åt morotsbakelser. Tittade ut mot skogen, lyssnade och kände doften. Doften av sjunde oktober. En brittsommardag.

Byggarn firade en meditativ femtioårsdag. Han tände eld i bastuspisen och rodde sedan ut med ekan för att prova fiskedraget han fått i födelsedagspresent av Mellanpojken på morgonen.

Jag satte på P1 och började förbereda middagen, det som brukar vara makens roll i vårt hus. Jag tänkte att största delen av Byggarns liv har han levt utan mig. Största delen av mitt liv har jag levt med honom.

Så knackade det på köksfönstret. Där utanför stod han och höll upp en stor och vacker gädda.

Ljuset i tunneln

Det börjar lätta lite. Förkylningen ger med sig och värmen, den inre, är på väg tillbaka. Ibland händer saker som prövar kärleken. Och är allt som det ska tar man sig igenom det mörka. På andra sidan är det annorlunda. Bättre. Varmare. Man är liksom närmare. Mycket närmare.

På onsdag morgon smiter vi iväg, bara vi två. Och den här gången är det jag som står för arrangemangen.

Andas

Ibland tystnar vi mitt i telefonsamtalet. Andas bara, en lång stund. Tankarna vandrar iväg. Tills de dras tillbaka av en suck. Det känns bra att höra någon andas. Det känns bra att veta att någon hör mig andas.