Det där med andlig vägledning, det kan jag inte ge min guddotter. Jag skulle själv behöva få lite styrsel på min livsåskådning. Och det där med att systematiskt samla silverskedar, handdukar och annat nyttigt åt sitt gudbarn är jag inte heller bra på.
- Behöver pappa och du lite tid för er själva? undrar Felli, nio år.
Men det struntar syster E i.
Åskvärme och skuggkyla i en saligt oredig väderlek. Vi är mitt i leken. Båthusen i Bamböle lyser magiskt, men varje gång jag tar fram kameran lägger molnen en mattgrå slöja över viken.
- Ok, vad ska vi tänka på? Hur ska vi lägga rösten? Vilken klang vill du ha? Hur ska vi frasera? Vilka stavelser ska vi använda? Vilken tonart? Ska vi oktavera? Sätta stämmor? Kvinter? Borduner? Vilken taktart?
Foto: Andreas Fliflet
Idag var ett tv-team från FST här för att banda en sekvens för en dokumentärfilm om Lill. Vilket kaos! Pappa, mamma, systrarna och deras telningar, jag själv och min familj (som flydde bort så fort de fick chansen) och tv-teamet bestående av två kameramän, en producent samt programledaren Bettina Sågbom (till höger i bild). Fokus blev kanske inte så mycket på Lill som det var meningen. När jag tänker efter blev det väl inte så mycket fokus på nånting över huvud taget. Bara det familjära kaoset. Men kanske var det just det de ville ha.
Sista dagen i Studio Tvärgränd. Idag har vi bara lyssnat igenom alla låtar och gjort justeringar och pålägg. Det är nästan lika tungt som att banda. Man blir lätt överkritisk och tycker att "someone's flat/sharp" hela tiden. Och ibland blir man alldeles stolt! Teknikern kommer att jobba med materialet i en månad innan han presenterar det för oss.
- Det är nåt som saknas! gnällde jag när vi övade inför skivinspelningen. Vi behöver ett instrument som ger lite undervattenskänsla. Något som kluckar sådär lite rytmiskt. Vi försökte hitta nya sätt att spela på våra befintliga instrument, men lyckades inte riktigt få fram det där soundet. Det där. Som jag inte riktigt visste vad det var.
Nu är vi back on track. Efter gårdagens svacka då vi bara klarade av att banda in två låtar har vi återhämtat oss och kommit i kapp schemat. Idag bandade vi fyra låtar! När vi satte slutackordet i den sista sången, den känsliga "Nagelmärket", uteblev teknikerns sedvanliga råa utrop "Fucking great!" Han var helt tyst. När vi vände oss mot honom såg vi att tårarna rann på honom. "You guys", snyftade han. "You don't understand..."
Adrenalin.
I morgon börjar det. I morgon avskärmar vi oss från omvärlden och börjar inspelningen av CD:n. Teknikern/producenten från Seawolf Studios i Helsingfors kommer hit och stannar en dryg vecka. Får se om jag hinner blogga.
Tack, Nellan, för ditt fina sommarprat! Visst minns jag. Jag minns våra shower och de fåordiga mopedkillarna i skinnjackor. Men speciellt minns jag resan vi gjorde till Grekland med våra mammor. Minns du deras miner när vi kom gående hand i hand med "var sin likadan".
Jag saknar den där känslan man får när någon ropar "Hej då!" och stänger ytterdörren, och man inser att man kommer att vara ensam hemma resten av dagen. Det suger till i magen av lycka. Först vandrar jag från rum till rum och lyssnar till tystnaden. Det knarrar lite i golvplankorna och köksklockan tickar. Jag kan höra mina tankar. Sedan brygger jag kaffe och sätter stereon på hög volym. Det boostar lusten att ta tag i tillvaron. Jag vill!
Vi tog en mini-semester och for till Stockholm hela familjen. Först på schemat stod Tekniska museet, perfekt för ett gäng där åldrarna spänner mellan nio och fyrtionio. Det fanns nåt för var var och en av oss. Motorer för Byggarn och stora O, styrke- och reaktionsmätning för Mellanpojken, synvillor och lustiga speglar för Felli och mig.
Syster E och hennes M har haft celebert besök på sitt gästhem. Åtminstone var mannen i fråga slående lik Anthony Hopkins i filmen The wold's fastest Indian. Gästhemmets "Hopkins" var motorintresserad även han och hade inget emot att sätta sig på M:s Indian chief för några foton. Han var en fridens man.
