Än är det vinter kvar

Som jag älskat denna snöiga vinter! Jag som annars inte har så mycket till övers för kyla och halka. Men den här vintern, kall och vit som den varit, har fyllt mig med värme och tillförsikt. Det är ju så här vintrarna ska vara!

Men nu räcker det faktiskt! Det blåser och jag fryser! Nu vill jag att snön ska försvinna och blåsipporna krypa fram. Jag vill ut och vårstäda. Jag vill grilla korv ute i trädgården och sitta och dricka kaffe ute på ljugarbänken vid vedlidret.

Snart är den tiden här! Av snögubben finns bara en liten vit hög, en mössa och en kvast kvar, och snödropparna har kommit. Men än är det vinter kvar. Som mor i visan säger.

"We shall overcome!"

Det fungerade inte riktigt lika smärtfritt idag. Vi rök ihop så häftigt som vi inte gjort på flera år. Vi som skrutit över att vi blivit så vuxna och mogna att vi inte bråkar på övningarna längre. Men stressen och tidsbristen gick ut över spelglädjen och kreativiteten.

Varför tilllåter vi oss själva att bli så upprörda? Kanske just för att vi är systrar. Kanske för att vi vet att våra relationer är så starka att de håller för stormar.

Vår far klev in när det yrde som värst och gjorde en Birgit Friggebo: "Nu tycker jag att vi alla tar varann i hand och sjunger We shall overcome!" Hade han menat allvar hade han nog fått en djembe i skallen.

Ulvens döttrar i nytt ljus

. . . . . . . . . . . . . Syster E. . . . .......... . . . . . .. . . Foto: Byggarn

Ljus. Det blir temat på vår konsert under invigningen av Alandica Kultur & Kongress nästa lördag. Vi repade och satte låtlistan idag. Och minsann, vi höll sams hela dagen. Tårar blev det visserligen, men av helt andra orsaker än osämja.

Det blir inte en enda av låtarna på vår första skiva, och de som är vana att se oss klädda i svart och mörka jordfärger kommer att bli förvånade. De anemiskt bleka systrarna i Ulvens döttrar kommer att vara klädda i - naturvitt!

Twilight Zone

Stora O placerar sömnigt en Tumme Lisa-version av sig själv vid mobiltelefonen på nattduksbordet. Den lilla har i uppdrag att stänga av väckningssignalen när den sätter igång. Men mini-O sköter inte sitt jobb. Stora O vaknar av en liten röst som ropar "Hallååå! Hallååå!" Där sitter den lilla på telefonen, dinglar nonchalant med benen och tycker att stora O själv kan stänga av.

Felli ligger gömd under en soffa hos ett elakt troll. I handen har hon pappas näsa som trollet stulit. Nu ska hon bara ta sig hem utan att bli upptäckt. När trollet lufsar ut i köket för att laga mat passar hon på...

Mellanpojken tittar ut genom fönstret. Där borta på ängen står Frankensteins monster i grön hatt med en instucken blomma. Han blir intervjuad. Någon håller fram en mikrofon och frågar: "Hur känns det nu när du blivit snäll?" Monstret tänker en stund och svarar: "Tja..."

Felli springer.

En liten röst ropar "Hallååå!"

Plötsligt börjar bilden av Frankensteins monster snurra och fastnar slutligen som en projicerad ruta på väggen i Mellanpojken rum. En lugn berättarröst säger: "Och här tar din dröm slut."

Jag tycker om att höra barnen berätta om sina drömmar.

För allt vad kroppen är värd

Man är lite svag, lite skör sådär. Har nära till tårarna, men är ändå lycklig. Ordet förlossning är rätt slitet i litterära sammanhang, men det är så det känns. Som efter en förlossning.

Alla pusselbitar man jobbat med under året faller på plats och man ser helheten framträda.

Människor. Människor från när och fjärran. Människor som tycker om att läsa, tänka och lyssna till andra kloka och galna människor. Människor som upptäcker något, håller med eller opponerar sig. Människor som möter människorna bakom orden.

Jag förundras varje år. En litterär supé för 350 människor i ett bibliotek i Mariehamn. Författare, poeter och artister framträder på scenen och hittar sitt eget sätt att greppa årets tema. Det är fest bland bibliotekets hyllor! Men ingen prettokänsla! Bara värme, allvar och humor.

Mariehamns litteraturdagar 2009. Tema Kropp. En fest för själen.

Stjärnor, himlakroppar och mörk materia

Vårtecken

Snödroppar (32 st. Minst.)
Litteraturdagar (3 st. Minst.)
Kärlek (1 st. Minst.)

בלב שמח (Med glatt hjärta)

Idag fick jag lära mig säga "Jag älskar dig!" på hebreiska. Jag har visserligen redan glömt hur det var, men orden har sagts. Här i vårt hus. Av någon som har hebreiska som modermål. Och någonstans seglar orden omkring, nuddar en kind, buffar till en axel och blåser lätt på någons ögonfransar.

Familjen

Ibland, efter en lång och träsig arbetsdag, känns det extra bra att köra upp på infarten och närma sig huset, hemmet och den stökiga familjen. En alldeles ny snögubbe hälsar välkommen. Tre kattor kommer sättande när de hör bilen.

När jag öppnar dörren hoppar Felli fram från ett gömställe och ropar "BU!" I köket doftar det mat, Byggarn står och wokar. Skvalmusik på radion. Brasa i spisen. Ett glas commandaria. Ivriga eller upprörda tonåringar tävlar om att först få berätta något viktigt.

Ibland behöver man allt det där extra mycket.

En kyrka

Kanske det inte är så konstigt ändå att jag som är så okyrklig av mig känner trygghet när jag ser en kyrka. Speciellt när det händer så mycket hemskt i världen. Kyrkan tittar på mig och talar lågmält. Kanske "Jag står här. Som jag gjort i hundratals år. Jag finns här. Om du behöver mig."

Idag går mina tankar till de anhöriga till dödsoffren i skolmassakern i Tyskland.

Varför händer sånt? Tänk om det händer här? Tänk om mina

Det romersk-katolska kalla helvetet

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Den romersk-katolska kyrkan är banne mig ett kallt helvete! Så nyanserad är jag i min syn på de herrarna just nu. Nioåriga flickor ska inte våldtas och sedan tvingas föda barn i guds namn - eller bannlysas från kyrkan om de gör abort.

Nioåriga flickor ska bada sina kramdjur och hänga dem på tork. De ska gunga, åka pulka, bre leverpastejsmörgåsar, klä ut sig, pärla armband, stöka ner och glömma städa undan. Nioåriga flickor ska skriva glada sagor om kattor, ställa nyfikna frågor om livet och sluta dansa balett för att de tröttnat eller för att annat är kuligare.

Katolska kyrkans biskop i Stockholm heter Anders Arborelius.
Telefon: 08-462 66 00
Adress: Katolska Biskopsämbetet
Götgatan 68
Box 4114
SE-102 62 STOCKHOLM

Gör som Jonas! Ring, skriv och ställ herrarna mot väggen!

Styvfadern som våldtog flickan i fråga har fått kyrkans förlåtelse och riskerar inte bannlysning.

Året är 2009.

Åttonde mars

Åttonde mars.

Systrar och andra kussemurror. Barnaskaror och växande magar.

Smultronsånger.

Solfolket kom hem!

Och så lite kärleksförtvivlan och identitetsprat.

Åttonde mars.

En vrickad fot.

Vi har räknat fågelholkar och åkt rimkarusell.

Byggarn skalade min potatis. Dagen till ära.

Hjärtat fullt

Foto: Sara Appelgren

... men inte huset. Missa inte

Anna Stadling & Idde Schultz

Fredagen den 20 mars kl. 22.30

Själens lust och kroppens obotliga ensamhet

i Mariehamns stadbibliotek

kl. 19.30-23.00

Biljetter finns!

Välkomna!

Stalin och andra stiliga män

Mellanpojken har suttit och kämpat med en uppsats om Josef Stalin. Den ska lämnas in i morgon.

När morfar ringde från Las Palmas fick pojken ett välkommet avbrott i arbetet. Morfar påminde om att hans far var en av de tyskar som blev tillfångatagna i striderna vid Stalingrad. Han överlevde.

Morfar var tolv år när Stalin dog. Han minns att han satt på bussen hem från skolan och hörde tanterna bakom sig prata:

- Har du hört att Stalin dött?
- Har Stalin dött?! Ja, jag såg att de flaggade med röd flagga bak på en lastbil med bräder idag.

Det var den femte mars 1953. Femtiosex år sedan - idag.

Stalin hade många människoliv på sitt samvete, men... märkligt hur distraherad jag blir av hur snygg han var som ung! Vad är det för fel på mig? Jag måste ha ärvt nån "bad boy"-gen av min mormor. Hon tycker att Khadaffi är så stilig.

Vallgraven kring bokslottet

Vallgraven kring det blå bokslottet i den fredliga staden Mariehamn blir allt bredare och djupare. Den hungriga draken som lever i vallgravens mörker blir allt mer aggressiv. Den slår med svansen så hårt mot slotts- muren att hela byggnaden kränger och skakar. Avgrundsvrålen fortplantar sig i paviljonger och salar, kammare och korridorer, och en omisskännlig lukt av svavel tränger sig in.

Om några veckor är det dags för årets litterära slottsfest då skalde- konstnärer, sångare och gycklare från när och fjärran samlas för att äta gott, dricka vin och gemensamt hylla berättarkonsten. Men hur ska det gå i år? Slottet har ju ingen vindbrygga! Utan vindbrygga inga gäster.

Stadens snickare har utlovat en spång, men varken kungen, drottningen eller någon annan i hovet tror att en liten spång klarar den folkträngsel och de draksvingar som står att vänta. Det måste till en stabil gångbro, och den ska vara både bred och vacker! Slottsvakter ska stå i givakt vid passagen, den ska smyckas med humle och lysas upp av brinnande facklor! "Låt oss kalla den Venuspassagen!" föreslår hovdamen som suttit och läst himlakroppslyrik av skalden Katarina af Gäddnäs.

"Draken då? Vad ska vi göra med den?" undrar prinsessan. "Den får vi sjunga till sömns", säger hovdamen och kallar på sina båda systrar. Så börjar de sjunga "Tid löper, tid rinner som vatten. Vallgravsdraken gångar sig att sova..."

Gravar, ljus och tröst

Det börjar bli länge sedan familjen stod vid Ines grav och sjöng "Lille katt, lille katt, lille söte kaattaaa..." under ledning av yngsta dottern. Men fortfarande ser man en liten stig av små spår som leder till korset och stenen nere vid rosenhäcken. En bukett "blommor" byts ut med jämna mellanrum och ibland kan man hitta ett brev med en sten på.

Vi har pratat om döden idag, Felli och jag. Hon funderar mycket på den. Hennes värsta mardröm är att jag ska dö. Hon har tidigare sagt att om jag dör vill hon hålla min hand i dödsögonblicket så att hon kanske kan få följa med. För hon tror inte att det går att bli glad igen om ens mamma dör.

Idag lät det lite annorlunda. Idag sa hon att hon hoppas att hon inte dör så tidigt, för det är så mycket spännande i livet hon vill hinna göra. Dessutom skulle hon tycka så synd om mig. Barn ska inte dö före sina föräldrar.

Men OM hon skulle dö, ville hon bli begraven på Finströms kyrkogård, sa hon. Och hon ville ha både gravsten och kors, precis som katten Ines. Och så ville hon ha både blommor och gravljus. Kunde vi fixa det? Absolut! (Här vände jag mig bort i nånsorts skrattblandad gråt.) Förresten vill hon kanske jobba med "tröst" när hon blir stor.

Hon har redan börjat.