Skål i Treo!

År 2008. Så mycket positivt. Så mycket att vara tacksam för.

• Rodde tillsammans med kollegerna i land lyckade litteraturdagar


• Firade min 40-årsdag på hemlig ort med Byggarn


• Blev kidnappad av kussemurrorna


• Bilade genom Europa med familjen


• Firade bonussonens bröllop


• Vistades mycket i sommaridyllen ute på stugan


• Blev en av finalisterna i lyssnarnas P1 Sommar


• I fjol höll Ulvens Döttrar en konsert för president Tarja Halonen. I år spelade vi för vår största publik hittills. Nästa år blir det skivinspelning nr 2 och fler stora spelningar.


• Undervisade toppenelever på hotell- och restaurangskolan


• Fick en ny trevlig bekantskap, en skrotkonstnär


• Fick tre dikter publicerade i SvS-publikationen


• Fick nya tapeter i salen och i arbetsrummet


• Firade en Fanny och Alexander-jul hemma med föräldrar och syskon med familjer

Klart att även jobbiga saker hänt, men det konstiga är att positiva saker följt med på vägen.

Jag vet inte hur mycket positivt som följer med att jag ligger sjuk och eländig idag, i stället för att med familj och vänner fira in det nya året på syster E:s anrika och stämningsfulla gästhem. Jag är äckligt svettig och har jättesmutsigt hår. Inte särskilt glamoröst. Men jag ska skåla vid tolvslaget, om det så ska ske i Treo eller Finrexin.

Skål och gott nytt år alla bloggläsare!

En vintervisa

Jag hittade den, sångtexten till Family Four's En vintervisa som vi alltid lyssnade till på julaftan när jag var barn! Önskar den gick att få tag i på CD. Helt av nostalgiska skäl. Minns att jag sjöng "Pille knark, pille knark..."

- - - - - - -

Jag går i vinterkvällen för att köpa fotogen,
istappar längs taken gnistrar
i gatljusets gula sken.

Knirre knarr, knirre knarr,
snökristaller och julgransbarr.

Skorstensröken stelnar till sockervadd
mot blå maräng i ett islandskap,
trädens grenar spretar,
plastmänniskor letar efter gemenskap.

Då får jag se en gammal man
som fallit kull på trottoaren,
ingen vill veta av'en.

Jag går i vinterkvällen för att köpa fotogen,
vinden driver byar av yrsnö
och människor mellan skyltfönstren.

Knirre knarr, knirre knarr,
snökristaller och julgransbarr.

Vid sovrumsfönstret

Jag ligger till sängs för andra dagen i rad och bara hoppas att jag ska bli frisk till i morgon. Vill så gärna fara på stort nyårskalas till syster E.

Det dunkade till i sovrumsfönstret alldeles nyss och en liten fågelkropp rasade ner. Jag öppnade fönstret, lutade mig ut och försökte hitta fågeln men lyckades inte. Domherrar med grannröda magar flaxar omkring borta vid komposten. Vår stora frasse stegar stolt omkring och inspekterar ägorna. Med sin yviga päls ser han mest ut som en levande havrekärve mot snön.

Det ryker från skorstenen på lillstugan. Byggarn tänker antagligen bada bastu. Det gamla tegeltaket är vitt av snö och rimfrost. Solens eldsken flammar ovanför skogen borta på Storberget.

Jag har bett

Jag har läst ut din bok, IV. Och jag har bett för dig i jul. Jag har bett att det ska gå bra för dig, att du ska orka igenom en gång till, och att det aldrig ska komma tillbaka.

Jag ber för dig också, A-M. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga i mina böner, annat än att jag vill att du ska få den hjälp och det stöd du behöver, och att du ska bli fri från smärtan, tröttheten och oron. Får man be om mer? Får man be om att du ska bli helt frisk och aldrig drabbas igen? Jag gör det i alla fall.

Jag ber. Det känns som att skicka upp såna där svävande lyktor, ni vet, upp i luften. Eller flaskpost ut i havet. Jag kan bara hoppas och önska att någon tar emot dem.

Ansvar

Det är inte så lätt att vara nio år som man skulle kunna tro. Man är inte sådär småbarnsgullig som man var när man var liten och man är inte tillräckligt stor för att alltid bli tagen på allvar. Man är i en mellanålder. Nästan osynlig.

Ändå oroar man sig för framtiden. Man tar ansvar för både skolan och familjen och vill se till att alla mår bra, att mamma och pappa inte skiljer sig.

Det kan bli för mycket. Då känns ingenting roligt längre. Man vill inte dö, men man vill stänga av hjärnan och bara sova sova sova.

Ibland kan det vara skönt att bli ordentligt fysiskt sjuk också, med hög feber, nästan fyrtio grader. Då vet man varför man mår dåligt. Och då behöver man inte känna ansvar och skuld för allt möjligt.

Och det är skönt att få visa sina känslor, gråta ut och berätta vad det är för tankar och rädslor man har. Då är det bra om någon lyssnar och tar en på allvar. Utan att förstora eller förminska problemet.

Karl-Bertil

Jag: "Har du fixat disken?"

Mellanpojken: "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."

Jag: "Ok... bra."

December

Jag är tillbaka. När december kommer träder jag in i en ny fas. Jag formar ett avslut och bereder mig på en ny början. Det ska märkas. Framför allt kännas, i både kropp och själ. Man blir trött, men på nåt vis också renad.

Pepparkakan på bilden finns nu i magen på ett av småbarnen som gästade oss på julafton.

En viskande liten tomtenisse smög omkring och letade efter godisbordet. En liten peppakaksgubbe komponerade egna sånger på pianot. En Carl Larsson-flicka samlade sina klappar under buffén och väntade till sist med att öppna dem.

En vithårig morfar var för första julen någonsin inte ute på ärenden när tomten kom. Det var däremot en långhårig biker-dad. En mormor samlade upp kringspridda paketpapper. En febrig lilltös satt i sin mammas famn. En syster serverade drycker och fotograferade. Två tonåringar frågade "Kan vi hjälpa till med något?" En byggare stekte korv och tog julsnapsen med sin svägerska. Alla sjöng Stilla natt.

Morfars gravade lax och magiska "knyttgröt", Byggarns köttbullar och julskinka, syster E:s rotsakslådor, min grekiska sallad...

Förkylda syster E ligger nerbäddad i soffan i mitt arbetsrum och stämmer Fellis lilla julklappsgitarr.

Jag behöver människorna. Men också elden, friden och lugnet.

Poltergeists

Hela huset vibrerar och fönsterrutorna skallrar. Det dundrar i trappan och något regnar ner från springorna i taket. Det skramlar, dunkar till och en kort stund blir det tyst. Mummel hörs, men snart är orkanen igång igen. Något flyger genom rummet. Ett tjut hörs, ett spefullt skratt. Vårt hus är hemsökt. Så måste det vara. Av poltergeists!

För inte kan det väl vara de rara tonåringarna...?