The Wolf

Tjugo minuter innan vi skulle upp på scenen hade vår far ännu inte visat sig. Var höll han hus? Hade han gått vilse i Stockholm? Hur skulle han ta sig genom kontrollen med järngrindar in på Hovet, vi hade ju hans passerkort. Vi var tvungna att lägga oron åt sidan, för efter bara en liten stund skulle vi sjunga för 6 000 personer från 134 olika länder.

När borduntonen började ljuda stod vi redo på plattformen under scenen på väg upp. Kyld rök flöt över scengolvet och den suggestiva videon började visas på de fyra skärmarna ovanför oss. Så tog vi den första - svåraste - klangen, och satte den! In-ears-monitorerna fungerade.

Efter det kunde inget gå fel. Vi hade säkerheten och energin, och till vår förvåning nådde vi ut! Vi nådde ut till publiken - trots det stora avståndet - trots att vi hade publik i ryggen vart vi än vände oss på scenen. När syster E tog fram didgeridoon började australiensarna jubla.

Utan döttrarnas vetskap, alldeles nedanför VIP-läktaren, satt deras far. När de sjungit sista tonen och gled ner genom scengolvet visade bildskärmarna texten "The Daughters of the Wolf".

"Herre Gud!" tänkte Ulf (sic!). "Det är jag som är 'The Wolf'! Döttrarna är mina!"