Storstadspojke

- Spring, sa syster J till sin lilla stockholmspojke. Spring och titta på skogen!
- Men... var är trottoaren?

Andlighet

Gud själv skapar sin kyrka, var som helst.

Valdemar Nyman (1904-1998)
landsprost

Gryning

Jag vaknade i gryningen och måste ut. Det kvittrade och tjirrade överallt och gräset var daggvått. Tänkte på alla de gånger jag i ungdomstiden kommit hem tidigt på morgonen. Någonstansifrån.

Ost- och vinprovning

Igår kväll fick vårt primitiva stugliv rymma även en sofistikerad ost- och vinprovning enligt konstens (och sommelier-systers) alla regler. Tänk att vissa ostsmaker kan höjas så av rätt vin! Och tänk att vissa kombinationer av ost och vin kan skapa sådana smaksensationer! Fascinerande.

När barnen lagt sig och gästerna rott hem i skymningen för att se på fotboll åkte tekopparna och NE-spelet fram. Systrarna och jag mot mamma och pappa. Föräldrarna sopade golvet med oss. De är ett oslagbart team. Ibland är det både irriterande och glädjande att förlora.

Carmina burana

Solen kastar ett mjukt ljus över prästkragsfältet och mormorsrosorna. Häggen är nerklippt för att vi ska kunna se sjön från vardagsrummet. Barnen pratar i munnen på varann och jag värmer vatten för att kunna diska. En liten slår sig i pannan och måste få tröst. Syster J och jag lever stugliv med våra barn.

Ur CD-spelaren strömmar musik, men inte Gärdestad, Ledin eller P1 Sommars musik, utan Carmina burana, mäktig medeltida körsång med dundrande pukor. Syster J ska nämligen dirigera en kör som ska sjunga första satsen som final på Rockoff och måste lära sig musiken. Emellanåt är hon innesluten i sin egen värld, rör i grötkastrullen med den ena handen och dirigerar drömskt med den andra.

Barnen har lärt sig melodin och sjunger dramatiskt med egen text:
- Vi vill ha mat! Vi vill ha mat! För barn vill inte svälta! VI VILL HA MAT! VI VILL HA MAT! FÖR ANNARS BLIR VI DÖDA!

Avstånd

Lite avstånd. Lite luft.
Jobba med kroppen. Vila.
Inte tänka, inte vänta.
Och om Längtan kommer, inte ge efter, inte bry sig.
Låtsas lite. En annan verklighet.
Behöver svalkande avstånd. Ett tag till.

Kanske länge, kanske för evigt.
Eller tills Längtan blir för stark.

Midsommar

Älskar... av hjärtat... nog litet... alls intet...
Älskar... av hjärtat... nog litet... alls intet...
Älskar... av hjärtat...

Vår egen kliché

- Vilken sommaridyll vi har! sa min pappa idag. Den är nästan kliché.
Men vad gör det? Den är vår egen kliché.

Sapfo

Mamma.

Känner du hennes närvaro?
Syns hon dig Gudars like vara?

Ser du Plejaderna sjunka?

Hund

Det är lite hundigt i vår kattfamilj den här veckan. På köksgolvet, en svans som smäller mot tiljorna. På gräsmattan, vilda språng och glada gläfs. I sidovagnen, svarta öron som fladdrar. Tramp i soffan, en mörkbrun blick, så god. En djup suck. Det känns lite hundigt i våra hjärtan den här veckan.

Ängladryck

Syrensaften blev himmelskt god! Jag vågade knappt tro att den skulle få vare sig färg eller smak, på sin höjd en lätt parfymerad doft, men här är den nu klarröd och grann, med en syrlig smak som påminner om lingon, rabarber och grapefrukt. En del saft, tre delar vatten är lagom.

Ur barnamun

I dag.
- Mamma, om jag tittar på dig länge blir din kropp alldeles grön och ditt huvud alldeles rött...
- Usch då. Bäst att du tittar bort ett slag då.
- Men du förstår inte, det är ju för att jag älskar dig! Du blir en ROS!

Självstyrelsedagen

Nu är den förbi, självstyrelsedagen. Vår familj firade den inte. Vi sjöng inte Ålänningens sång, vi lyssnade inte till några tal och vi hissade inte flaggan.

Vi gjorde inte ens nåt trevligt familjen tillsammans. Byggarn jobbade över, barnen degade framför tv:n och datorn och jag satt och språkgranskade en avhandling.

Varför firade vi inte? Jag tycker visserligen att självstyrelse är den optimala lösningen för Åland, och jag tycker att vår flagga är rätt fin. Jag hissar den gärna vid midsommar och andra festliga tillfällen. Men det är nåt med nationalistiska festligheter jag har lite svårt för. Det är nåt med den pompösa stoltheten. Känner mig lite provocerad.

Jag har en idé om hur olika länders nationaldagar skulle kunna firas - världen över. Men jag får återkomma till den tanken.

Syrensaft

När vi kom hem gjorde jag syrensaft enligt ett recept jag hittat på bloggen Livet på en gård. Om fem dygn är saften klar.

Syrensaft
60 blomklasar (lila bondsyren)
1,2 kg socker
50 g vinsyra
1 citron
1,5 liter vatten

Tvätta rent blommorna i kallt vatten. Lägg blommor, socker och vinsyra i en hink. Häll över det kokade vattnet. Tillsätt rivet citronskal och saften av citronen. Låt stå kallt i 5 dygn. Sila och häll upp på flaska.

"Bröllopsdag nu igen!"

Felli stod i dörrhålet och suckade: "Bröllopsdag nu igen." Stora O stekte plättar. Mellanpojken täljde en pilbåge.

Byggarn och jag satte oss på motorcykeln med picknick-korgen i sidovagnen och vinkade hejdå.

Skriva böcker

Jag läste i dagens tidning om en åttaårig flicka som skrev egna böcker. Det gjorde jag också när jag var liten. Jag skrev, ritade, stansade ihop och visade upp för världen och var alltid nöjd med resultatet. Självkritiken kom senare.

Felli är den enda av våra barn som ärvt mitt skrivbehov. Hon älskar att skriva dagbok och böcker. Men när jag frågar om hon vill bli författare när hon blir stor säger hon: "Skriva ska jag nog, men jag ska jobba som veterinär".

Med tillstånd från författaren Felli visar jag här upp två av hennes verk.

Skolavslutning

Felli och jag. De enda med flytväst.

Min pappa och Byggarns pappa. De diskuterar hur man behåller figuren. "Situps", säger svärfar. "Mindre mat", säger pappa.

Mellanpojken, jag, Felli, Byggarn (brer smörgås), svärmor (har vatten i Koskenkorva-flaskan) och svärfar.

Pappa filosoferar och pratar om livets väsentligheter. Men hans vackra verbala bilder krackelerar när hans mobiltelefon ringer. Gång på gång.

Egentligen borde Byggarn och jag vara på cocktailmottagning på Sveriges generalkonsulat. I hatt och slips. Men vi grattar Sverige härifrån i stället. Grattis Sverige!

Ur barnamun

När stora O var liten och just hade lärt sig tala hela meningar sa hon:

- Mamma, jag har ont nånstans.
- Var har du ont då?
- I tummen till exempel!

Entusiasm

Stora O önskar att vår upplagda gamla risiga Cheva pickup en gång ska bli hennes. Vi har försökt säga henne att den inte är någon miljöbil precis, men det tar hennes tonårshjärta ingen hänsyn till.

Nu har hon slutfört sitt projektarbete för årskurs 9 med att rusta upp sin pärla, så långt man kommer på en skolvecka. Hon har tömt den på bråte, monterat bort det råttätna sätet, den sönderfallande golvmattan och den spruckna vindrutan. Hon har slipat bort rost, målat rostskydd, spacklat och målat mattsvart färg. Hon har monterat nytt säte, ny golvmatta och ny vindruta.

Klockan tolv på natten, dagen innan rapporten skulle vara inlämnad, kom hon in, svart som synden hela flickan, men med glittrande ögon och stort leende. Sedan satt hon till klockan tre på natten och skrev rapport. Om ni tycker att jag skryter över min dotter, så har ni alldeles rätt. Men jag är så fascinerad och förundrad över hennes entusiasm. Till utseendet är hon en kopia av mig, men allt annat har hon fått av Byggarn. Vår dotter totalvägrar skönsång, luciatåg och teater. Vår dotter skruvar på bilar, bygger cykelställ och snickrar ljuslampetter.

Hennes kompisar sydde klänningar under projektveckan. Det hade stora O aldrig klarat. Inte jag heller.

Yrsa blev sommarpratare

Det blev Yrsa Walldén, 19 år, den blyga tjejen längst bak i klassen, som blev framröstad som lyssnarnas sommarvärd i P1 Sommar. Hon är en värdig vinnare. Grattis Yrsa! Jag ser fram emot att få lyssna på ditt sommarprogram!

Tack ändå ni som puffade för mig och röstade på mig!

"Städhjälp"

Idag anlitade vi städhjälp för första gången. Konstig känsla. Det var städdag, men ingen i familjen städade. Stora O gick ner till bryggan och fotograferade. Mellanpojken tillverkade nån sorts fiskeredskap av en plastflaska. Felli tog en cykeltur. Byggarn ritade ett fritidshus åt någon.

Men jag, jag var helt vilsen. En främmande människa hade klivit in i vårt hus för att göra det jobb som var vårt. Hon var en gäst, fast ändå inte. Man låter inte en gäst dammsuga, skura bort intorkad kattmat, tandkrämsrester och diverse oidentifierbara fläckar här och där.

Byggarn hade bett mig att inte förstäda. "Vad är det för idé att anlita städhjälp om du tänker städa innan hon kommer?" sa han. Jag smygskurade toaletterna innan hon kom. Sedan smög jag omkring och höll mig undan, fast i närheten liksom. Ifall hon ville fråga något. Sopade lite. Tog en trasa och började torka köksskåpen. Ångrade mig genast, tänk om hon tyckte jag la mig i hennes jobb. Frågade om hon saknade något. Om hon ville ha kaffe. Om hon ville ta en paus. Kanske hon ville ta nedre våningen nästa gång?

Satte mig slutligen ner vid datorn, men fick inget ur händerna. Hörde dunket då mattorna piskades. Kikade ut genom fönstret, såg... Byggarn!? Jo, där stod han och piskade. Tydligen hade han också fått lite kluvna känslor. Mattpiskningen var ju hans jobb. Det gjorde mig gott att se.

När allt var klart kunde jag inte nog tacka och berömma denna kvinna som tagit sig tid att städa hos oss. Och jag lyckades till och med haspla ur mig en liten ursäkt för att vi hade haft det så smutsigt och stökigt.

På kvällen satt vi i ett nyskurat hem och unnade oss ett glas rött. Ett fönster stod på glänt och gardinerna fladdrade lite. Vi var överens om att vi måste lära oss förhålla oss till städhjälp. Till att börja med kanske vi inte skulle kalla det hela "städhjälp". Man anlitar ju inte "bygghjälp", "elhjälp" eller "rörhjälp". Nästa gång tar vi en tur med motorcykeln och håller oss borta helt.