- Gud finns inte, jag vet det nu, sa lilla F idag.Trots att jag själv inte tror på Gud sög det till i magen på mig när jag hörde henne säga det. Jag letade efter nånting i hennes ansikte som vittnade om att hennes grundtrygghet i livet var rubbad, men jag såg till min lättnad bara fundersamhet.
- Varför tror du inte att Gud finns då?
- Därför att det skulle vara konstigt om han fanns. (Förra veckan sa hon att det vore konstigt om han inte fanns.) Han har ju ingen mamma och pappa. Förresten kommer vi från havet. Och förresten tror inte du heller på Gud, mamma.
Där kom det. Jag har påverkat mina barns livsåskådning och berövat dem den gudstro de kanske behöver. De stora barnen tror inte heller, de har båda valt bort konfirmationen.
- Men Gud kan ju finnas även om inte jag tror på honom, och även om vi människor kommer från havet. Många människor tror på Gud, vet du. (Här följde ett tjusigt pedagogiskt tal om att Gud kanske visst finns, samt en uppräkning av troende människor som lilla F tycker om, som farmor och mormor!)
Varför var det så viktigt för mig att lilla F behöll sin barnatro? Självrannsakan. Kanske ville jag det av rent egoistiska skäl? För om lilla F, till skillnad från sina storasyskon, konfirmerade sig skulle jag få bekräftat att mina barn gör sina egna val. Vilken bra mamma jag vore då.
2 kommentarer:
Måste man tro på en specifik gud? Jag brukar säga till mina barn att jag inte tror på den guden som kyrkan predikar om, eller på en gud som dömer och förlåter lite hursom, men jag tror på Gud som en god kraft som vi själva kan bejaka om vi tror på den, och den kraften finns i alla. Att tro på det goda,att tro på att välja det som är gott, det tycker jag räcker och jag tror inte att någon Gud skulle avvisa den tanken. Skulle han det så vill jag ändå inte tro på honom (eller henne föralldel :) ) Spraket
Det var ungefär så jag resonerade med lilla F också, att man kan tro på olika sätt, man kan "se" Gud på olika sätt, gärna på ett sätt man känner att man mår bra av.
Skicka en kommentar