Jag börjar få lite sommarpanik. Hur ska jag bära mig åt för att ta vara på tiden? Hur ska jag hitta den rätta balansen så jag kommer ikapp både mentalt och praktiskt med allt jag vill ha gjort?
Tre gånger sedan sommarlovet började har vi varit till biblioteket, Felli och jag, och vi har läst massvis med böcker. Vi har köpt garn och virkat massvis med fingerdockor, och vi har bakat massvis med kokosbollar.
Byggarn jobbar. Han jobbar vardagar, kvällar och helger, men verkar trivas med det, även om han är astrött på kvällarna. Han tycker att vi ska vara glada att han har så mycket jobb, och det är jag på sätt och vis, men hemmet och familjen blir hängande i luften. Vi hinner inte prata. Inte umgås. Fellis nya rum står halvtapetserat och gräset växer till en törnrosahäck.
Här innanför råder stiltje. Jag vill ut. Bort. Byggarn kan inte ta semester förrän i mitten av juli, lagom till Ulvens Döttrars skivinspelning. Då är jag låst. Men något kul måste vi snart hitta på. Vi kan inte resa långt bort, men kanske kan vi kila in en tur till Stockholm med barnen.
Barnen går det dock ingen nöd på, de mår bra alla tre. Det lyser sommarfrid i deras ansikten. De trivs med sommarjobb, fisketurer och småpyssel. Idag sa Felli för första gången på mycket länge:
- Mamma. Jag är lycklig!
När man får höra sånt sker en islossning inombords.
Vi flyttade våra instrument till föräldrarnas atrium för ett tag sedan. Vi ville ha lite svängrum när vi övade. Men glasrutorna har inga markiser. Och inga gardiner. Hjälp, vad varmt det blev där idag! Syster J blev yr och vandrade från dörr till dörr, öppnade, stängde, öppnade. Fläktarna på, fläktarna av. Vatten. Mera vatten.
