Fler bilder

Jag, nyrufsad av syster E.

Syster J, under upprufsning.

Syster E, laddar energi i logen.

Soundcheck. Filmsynkning.

Vår roadie M.

Publiken strömmar in.


UD. Inte utrikesdepartementet. Ulvens döttrar.

The Wolf

Tjugo minuter innan vi skulle upp på scenen hade vår far ännu inte visat sig. Var höll han hus? Hade han gått vilse i Stockholm? Hur skulle han ta sig genom kontrollen med järngrindar in på Hovet, vi hade ju hans passerkort. Vi var tvungna att lägga oron åt sidan, för efter bara en liten stund skulle vi sjunga för 6 000 personer från 134 olika länder.

När borduntonen började ljuda stod vi redo på plattformen under scenen på väg upp. Kyld rök flöt över scengolvet och den suggestiva videon började visas på de fyra skärmarna ovanför oss. Så tog vi den första - svåraste - klangen, och satte den! In-ears-monitorerna fungerade.

Efter det kunde inget gå fel. Vi hade säkerheten och energin, och till vår förvåning nådde vi ut! Vi nådde ut till publiken - trots det stora avståndet - trots att vi hade publik i ryggen vart vi än vände oss på scenen. När syster E tog fram didgeridoon började australiensarna jubla.

Utan döttrarnas vetskap, alldeles nedanför VIP-läktaren, satt deras far. När de sjungit sista tonen och gled ner genom scengolvet visade bildskärmarna texten "The Daughters of the Wolf".

"Herre Gud!" tänkte Ulf (sic!). "Det är jag som är 'The Wolf'! Döttrarna är mina!"

Svärmor

När svärmor kliver över tröskeln till vårt hus och ropar "Ho-ho!" blir jag genuint glad. Aldrig skulle hon snegla kritiskt på våra dammråttor, klädhögar och disktravar. En skål med plommon lämnar hon på köksbordet. En plastkasse med potatis sätter hon i kylskåpet.

Ordet svärmor är för mig ett ord som andas trygghet, tolerans, livsglädje och villkorslös kärlek. Inte konstigt att Byggarn blev som han blev!

Grattis på födelsedagen svärmor! Jag skålar för dig i Stockholm!

Tack!

Allt det röda

Röda röda bär vill jag ha i mitt hus. Grova kvistar tyngda av rönnbär och spretiga kvistar med nypon. Terräng är inte längre min tekopp. Ljuset var så vackert, jag tänkte jag fotograferar allt det röda från bilen. Men kamerans batterier var för svaga. Som mina muskler.

Farten ökar

Börjar kika efter rastplatserna. Det har blivit allt längre avstånd emellan. Snart måste jag grabba tag i någon förbisusande lyktstolpe. Eller ännu hellre ett träd.

Ulvdöttrarnas spelningar närmar sig. Den på Hovet om en vecka har Programbolaget skickat ett minutschema, eller snarare ett sekundschema för. Det blir i alla fall med lucka i scengolvet, kyld rök och fyra bildskärmar. Med femtusen människor i publiken blir detta vår största spelning någonsin. Ett orosmoment: Syster E är DUNDERFÖRKYLD!

Blev inkallad till rektorn på skolan idag. Det finns önskemål om fler skräddarsydda kurser. Jag tackade ja, trots att de ska förläggas på litteraturdagarnas sida om årsskiftet.

Höstens alla födelsedagar hopar sig. Idag var vi till Byggarns mormor som fyller nittiotvå. Livets mening. Sedan följer svärmor, Mellanpojken, Byggarn, min pappa och Felli, som pärlor på ett pärlband. Jag har så många pärlor omkring mig.

Syster J

Syster J, syster J! Vill vara där med dig! Inväntar rapport. Ses vid havet på söndag!

EDIT:
Syster J: "Jag har träffat en tjej som ni bara MÅSTE bjuda in till litteraturagarna i mars! Hon är SÅ bra! Hon skulle passa perfekt som artist under lördagens litterära supé! Hon heter Nina Ramsby och, jag lovar, hon skulle göra succé!"

Jag: "Hon gjorde succé... under den litterära supén... i mars! Men tack ändå för tipset."

Romantiskt

Jag har hittat ringen! Det stod 3 september 1988 i den. När jag kom hem från jobbet fick jag tre rosor av Byggarn. Tre för datumet, tre för våra tre barn.

Oromantiskt

Häromdagen kom vi på att vi varit förlovade i tjugo år! Ingen av oss kom ihåg exakt datum. Byggarn kunde inte få av sig ringen för att kolla och jag kunde inte hitta min. Skönt på nåt sätt.

Jordsvart mamma

Jag är skeptisk till de flesta läror. Och jag förhåller mig lätt kritisk till allt som inte går att bevisa. Jag naglar mig fast i jorden så hårt att jag ibland måste spotta, snyta mig och låta tårarna skölja bort allt svart.

Men ändå händer det att jag...

Idag klockan ett gjorde gjorde jag något jordlöst. Jag skickade varsin kram till mina barn! Via tankarna! Försökte få kramarna starka, varma och fulla av tycker-om-dej! När jag kom hem frågade jag om de känt av kramarna. De blev stumma, men något tändes i ögonen på dem. De hade visserligen inte känt av någon kram..., men blotta vetskapen att deras jordsvarta mamma hade skickat tankekramar till dem i skolan fick något att hända inom dem.

I morgon klockan tolv, mitt under arbetsdagen, lovade jag göra det igen. Och barnen lovade vara beredda. Då ska vi utbyta tankekramar.

Litium, whisky och goda vänner

Vi har spelat biljard och lyssnat på Byggarns gamla Muddy Waters-LP! Vännen och Byggarn sopade mattan med mig.

Vi har pratat mående. Byggarn sa att han borde motionera mer. Han behöver endorfinerna, speciellt på vintern. Annars blir han deprimerad. Vännen har lärt sig läsa kroppens signaler och håller sin schizofreni stången sedan flera år tillbaka. Medicin: Litium, innebandy, whisky och goda vänner.

Svag men stark

Idag har jag gjort början till en författarpresentation i Power point. Tog bort hälften av effekterna.

Jag har läst dikter av Sanna Tahvanainen och hittat en som jag bara måste ge till mina sommelier-elever.

En långväga vän är på besök. Man vill bara krama honom.

Jag dricker Jacob's Creek (merlot) och lyssnar på Elgars Nimrod ur Enigmavariationerna. Minns. När Mellanpojken föddes fick han ett metspö (sic!) av sin morfar. "Till Nimrod från morfar", stod det på det.

Det är fredag och jag är lite kär, bara sådär i största allmänhet. Jag är svag i musklerna, men stark på andra sätt. Lyckligt lottad.