Ögonblicken

Tillbaka i Tyskland efter att ha varit fyra dygn i Frankrike. Det känns bra om än lite vemodigt att vara på hemväg. Vi har redan börjat minnas och se tillbaka på allt vi upplevt under resan.

För mig är det ögonblicken, inte så mycket händelserna och länderna i sig. Mellanpojken som vandrar ensam på en smal stenpir. Vågorna slår emot och han ser lite osäker ut. Så får han se en speciell sten på stranden. Han plockar upp den. Han får se en till. Och en till. Och en till. Han radar upp dem på piren. Dem ska han ta hem.

Felli glömmer sin jacka någonstans på stranden. När vi vänder tillbaka för att leta efter den har någon snäll människa hängt upp den synligt på ett trappräcke.

- Ett skepp kommer lastat, säger Byggarn medan han kör genom Köpenhamn.

Stora O som till vardags är sminkad och uppfixad till max har låtit ansiktet vara naket och öppet hela resan.

- Med vaddå?
- Med smörrebröd, dromedarer, rokokobyrå, åsna och... apfisar!

Barnen skrattar sedan varje gång "apfisar" kommer.

Två småflickors blickar, en åländsk, en belgisk, som möts genom bilfönstren på en bensinmack. Först lite avvaktande på gränsen till avvisande, sedan efterhand uppmjukade spricker ansiktena upp i leenden. Händer som vinkar. Kramdjur som visas upp.

- Den här boken borde du läsa, säger jag till Byggarn och håller upp Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Du skulle gilla den, den berör utan att vara snyftig.

Med fötterna på instrumentbrädan läser jag ut det sista kapitlet. Barnen busar i baksätet, Byggarn kör och jag snyftar så tyst jag kan. Snart passerar vi gränsen till Frankrike.