Hon var allt lite motsträvig, grävinnan, när hon märkte att det var en alldeles ny människa vid spakarna. Visserligen var leran tung och klibbig, men jag tyckte nog att grävskrället krängde och ryckte lite väl mycket i början. Hon till och med stegrade sig och hotade att kasta mig ur hytten.Så småningom började vi komma överens och hon gjorde som jag ville med rätt mjuka rörelser. Det var en häftig känsla att kunna manövrera ett muskelknippe, när man själv är lika stark som en blåmes.
Här ska det bli båthus åt föräldrarnas nyinköpta föglösnipa. I morgon ska båten sjösättas, döpas och tas ut på jungfrufärd.
4 kommentarer:
När man grävt en grop, känns det att man verkligen jobbat. Och det syns!
Det är det där finliret som är det svåra och som imponerande nog går att utföra med grävmaskin - om man är skicklig nog. Jag är det inte. Men min pappa är det! Trots att han lärt sig efter pensionen. :-)
Coolt, jag skulle nog bara hafsa runt utan att få till nåt med en såndär.
Vi har just haft grävare hemma på gården och vi stod fascinerat och tittade på medan gropen blev större och större. Det var som meditation att titta på en grävmaskin i arbete
/Mia
Ja, visst är det fascinerande med sådana maskiner.
Skicka en kommentar