Det känns hedrande att få uppdraget att 9 juni-tala just här vid Emmaus i Godby, och jag är på hemmaplan på fler än ett sätt, för Emmaus ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att mitt hem är fyllt av retroklenoder härifrån, utan också för att organisationen har något att säga.
Emmaus lär oss tänka utanför oss själva. Vi blir delaktiga i någonting större, dels ett återanvändningssystem som förstås minskar avfallsbelastningen på miljön, men vi bidrar också, genom Emmaus, till att förbättra livssituationen för många människor i världen där stora sociala och ekonomiska klyftor försvårar tillvaron. Emmaus kopplar ihop Åland med resten av världen i ett gemensamhetstänk. Det är inte ”vi” och ”dom”. Det är ”vi alla”.
I dag firar Åland nittio år av självstyrelse. Det är nittio år sedan de första nyvalda parlamentsledamöterna tågade in till sitt första plenum. Och det är bara att konstatera att det gått bra för Åland. Självstyrelsen har haft en stor betydelse när det gäller våra möjligheter att själva forma vårt samhälle efter våra specifika behov. Åland är en fantastisk plats att leva på, inte bara för sin natursköna miljö, utan också för sin sociala trygghet, sitt levande kulturliv och sin minst sagt artrika företagsamhet. Åland är ett mångkulturellt landskap fyllt av handlingskraft och kreativitet.
Ändå finns utrymme för utveckling och vi blundar inte för de behov av förbättringar som finns. Det kan gå hett till i den åländska politiken, men vi har full insyn och folkets röster hörs! Makten granskas hårt av medierna, vilket vi ska vara tacksamma för, för det är det ultimata beviset på att vi lever i en demokrati.
Men det är inte bara självstyrelsen som ger oss anledning att vara glada över att vi bor på Åland. Åland är som bekant en av få demilitariserade zoner i världen, vilket vi kan vara stolta över. Vi lever i fred - och vi tar freden för given. Men när man ser de militära grymheter som alltför många länder utsätts för, önskar man bara att hela världen kunde demilitariseras.
Det här med gränser är inte helt okomplicerat. Vi behöver dem, samtidigt som de kan vara begränsande. Vi bygger en identitet och en trygghet kring vårt hemland, vår hemkommun, vår hemby och vi är beredda att hårt försvara det vi betraktar som vårt. Det är bra att känna kärlek till sin hembygd och värna om närservice och närdemokrati. Det skapar ett engagemang. Men kanske behöver vi på lilla Åland få lite perspektiv på våra gränser, såväl de mänskliga, som geografiska.
Ibland kan det kännas som om vi lever i sexton demokratier. Med 28 000 invånare på en total landareal på drygt 1 500 km² kan det bli lite för mycket av det goda, då varje sextondel försetts med egen regering, egen socialförvaltning och på många håll egen sophantering. ”Gräset må vara grönare hos grannen och skatteprocenten lägre, men nog är klipporna lite slätare hos oss och servicenivån lite högre.” Tänket blir oundvikligen snuttifierat och det går ut över gemenskapen och vi-känslan. De flesta politiker på Åland är överens om att vi står inför en samhällsreform. Och tänk, tack vare vår självstyrelse kan vi själva bestämma hur denna reform ska genomföras!
Men än så länge är varje kommun tvungen att se om sitt eget, även om bismaken finns där. För när vi borde lägga det kommunala krutet på att hitta lösningar för en åldrande befolkning med ökat vårdbehov, tvingas vi lägga resurser på att föra statistik på hur många utomsocknes ungdomar som kommer till vår ungdomsgård, och hitta sätt att hålla koll så att det inte hamnar saltvikssopor i Finström eller finströmssopor i Saltvik.
Vi tycker kanske att vi är bra på att lyfta blicken från vår egen täppa och vi värnar om vår rätt att söka oss utanför våra gränser. Men är vi lika bra på att släppa in? Eller fastnar vi i ett vi- och dom-tänk redan på kommunal nivå?
Många inflyttade familjer vittnar om ett gott mottagande, och menar att det inte är svårt att komma in i det åländska samhället. Men alla nyanlända har inte samma goda erfarenheter, så vi har en del kvar att göra. Visst är det så att vi behöver öppna dörrarna till arbetsmarknaden för våra inflyttade ålänningar och erbjuda fullgoda möjligheter för dem att lära sig svenska, men det räcker inte med det. För att främja en god integration och stävja de främlingsfientliga krafterna som vi faktiskt har alldeles inpå oss måste vi bredda möjligheterna för de inflyttade att bli delaktiga i det åländska samhället. Det är vårt gemensamma ansvar.
Jag ska berätta lite om min farmor. Min farmor Anna-Greta Grüssner var på många sätt en speciell kvinna. Hon bodde här i Godby, och under hela sitt liv verkade hon över gränserna. Efter att ha flytt från ett krigshärjat Berlin med fyra småbarn, och suttit i interneringsläger i sitt eget hemland, fått sitt hem beslagtaget, och levt under svåra förhållanden som ensamstående mamma utan arbete, byggde hon upp två företag, ett bageri och ett tvätteri, och fick det med åren rätt gott ställt.
Men hon glömde aldrig hur det var att leva i fattigdom. Och hon glömde aldrig hur det kändes när en obekant människa skickade ett paket med förnödenheter till henne och barnen när de satt i interneringslägret.
Efter det skickade hon själv många paket till behövande världen över. Hon var engagerad bland annat i Röda Korset och initierade flera hjälpsändningar till krigsdrabbade områden. Ja, inte bara krigsdrabbade, förresten. Ni minns kanske hjälpsändningen hon startade till de fattiga i Helsingfors? Hon hade sett de långa brödköerna i huvudstaden på tv-nyheterna, och som alltid, när min farmor såg att människor hade det svårt agerade hon. För henne spelade det ingen roll om det gällde någon runt husknuten eller folk på andra sidan jorden.
Att det i vissa ögon kunde upplevas som provocerande att lilla Åland skickade en hjälpsändning till Helsingfors, det struntade hon i. Hon fick en del hatbrev där det stod ”Skitkärring, vi behöver ingen hjälp från Åland.” Och någon tyckte att hon väl kunde tänka på de nödställda här på Åland först, men hon fick också tackbrev från familjer som uppskattade att hon hade sett allvaret i deras situation.
Min farmor värdesatte sin rösträtt. Och hon drog sig aldrig för att ta kontakt direkt med politikerna. Jag hittade ett brev som hon hade skrivit och som ger oss lite perspektiv på närdemokrati. Kanske inte avståndet mellan gräsrot och politiker är så långt sist och slutligen. Jag ska läsa en nerkortad version:
Herr Republikens President
Med förtvivlan följer jag och en stor del av Finlands folk kurdernas och de afganistanska kvinnornas och barnens öde i olika fängelser i Estland. /…/
Finns det ingen möjlighet att ta emot dessa flyktingar innan de gå under av svält och umbäranden?
Herr President, vi vet att Ni alltid kämpat för de mänskliga rättigheterna och mot alla slag av förtryck. Vi hyser ett stort förtroende för Er och ber Er bistå oss att hjälpa dessa olyckliga människor till en drägligare tillvaro här i Finland. /…/
Godby, Åland den 10 juni 1994
Anna-Greta Grüssner
Hennes agerande visar med tydlighet att hon tänkte bortom gränserna. Både vad gäller medmänniskorna världen över och avståndet till de styrande. Det går an att skriva ett brev direkt till presidenten. Det är inte ”vi” och ”dom”, det är ”vi alla”.
Jag känner tillförsikt inför framtiden, för i den åländska folksjälen finns tolerans och respekt för det udda och lite annorlunda. Vi uppskattar våra profiler och utstickare, för vi är ju alla lite säregna. Och i ett samhälle där det udda är normen passar alla in. På samma sätt finns en sund nyfikenhet inför det nya och en genuin omtanke om människan. Vi lämnar folk i fred, men vi lämnar ingen i sticket.
Vi ålänningar kommer alltid att vara finströmare, saltvikare, sundsbor, getabor o.s.v. Men må vi aldrig låta nöja oss med det. För vi är också finländare, européer och världsmedborgare! Och i allra högsta grad är vi beroende av hur våra medmänniskor i grannkommuner och i världens alla länder har det. Därför har vi allt att vinna på att luckra upp den skarpa gränsen mellan ”vi” och ”dom”.
Vår självstyrelse är ett värdefullt redskap som vi fortsättningsvis ska förvalta väl. Och vi ska använda den till att forma ett välkomnande, grönt och fredligt Åland som sprakar av liv och rörelse, och som har en plats i världen.
Bland det bästa vi kan ge våra barn inför framtiden är inte bara vetskapen om att världen är full av medmänniskor, utan även insikten om att de själva är det - en medmänniska.
